Piccadilly + Stonebridge Park

Helgen har som bekant även en söndag och den är ingen vilodag för mig. Världen är vid och livet kort, så på förmiddagen satte jag mig än en gång på tåget i riktning mot London. 

Denna gång klev jag av vid Waterloo som är mitt tågs ändstation och promenerade över Waterloo Bridge mot Piccadilly Circus som var mötesplatsen för mig och min vän. (Smått ovilligt från min sida, eftersom jag knappast kan komma på en mer turistig mötesplats i London, men det visade sig vara en lyckträff.)

Vädret: Det låg en fuktig filt över staden, men vackert var det ändå.

En titt in genom ett restaurangfönster längs Piccadilly bjöd på de största räkor jag någonsin skådat. Och en förbaskat ful fisk.

Och alla som promenerade på Piccadilly vid lunchtid på söndagen hamnade mitt i en Hare Krishnafest. Medryckande musik, färgsprakande utstyrslar och breda leenden spred glädje bland söndagsflanörerna.

Undertecknad fryslort tyckte inte att söndagens temperatur krävde något fläktande, men man kan förstås ha olika uppfattning om sånt.

Därifrån vidare till kvarteren kring Carnaby Street.

Jag fastnade i vanlig ordning för några detaljer.

Efter ett par timmars trevligt strosande i innerstan så hängde jag med ut till Stonebridge Park i norra London för ett fotouppdrag som mitt sällskap hade där.

På tunnelbanestationen hittade vi den här sköna snubben.

Omgivningarna var en aning mer tilltufsade än kring Regent Street (jag och min simpla kamera älskar ju sånt).

Vår destination i Stonebridge Park var Ace Cafe London, en mötesplats för knuttar och bilentusiaster. Det var alldeles för länge sedan som jag umgicks i sådana kretsar, så det var hög tid att få träda in på den arenan igen. Dagen var tillägnad Triumph-vännerna.

Resten av detta inlägg får bli ett litet potpurri av de människor vi träffade på där.

Mina nya vänner.

Behöver jag nämna att jag blivit upptagen i gruppen och erbjuden att åka med till ett Tedsevent (rock'n roll) i Blackpool i höst i min ena nya bästa kompis Thunderbird? :)

 Vilken helg! Jag fick uppleva så mycket och träffa så många trevliga människor. (Och det var väldigt skoj att leka porträttfotograf!) Orkar nog inte med fler sådana helger, alldeles för många intryck och möten att smälta... men, som sagt, livet är ju kort...

Brixton

Ytterligare en helg samt förkylning avklarade. Urlakad som en jagad gnu på savannen samlade jag ihop mig och åkte till Brixton i lördags, istället för att åka in till Buckingham Palace och bakom ett oöverskådligt antal ryggar försöka få en skymt av drottningen, då hon firade sin födelsedag (som visserligen infaller i april, men som hon tydligen, likt aboriginerna, firar när det passar).

Den taxichaufför jag blev hämtad av vid flyget när jag flyttade hit för en månad sedan mjölkade jag på tips om intressanta områden och sevärdheter. Brixton var ett av de tips jag fick.

Jag hade knappt hunnit lämna stationen innan ännu en intensiv förälskelse uppstod, en helt annan sort än i Godalming, för här i Brixton är ordet idyll inte en del av vokabulären.

På lördagarna har de marknad i kvarteren kring Station Road och just denna lördag var temat "Bake off", vilket innebar kakor, bröd och tårtor i flera av marknadsstånden.

En Oreo-cupcake slank ner utan problem.

Precis intill stationen ligger också nyöppnade Pop Brixton, en samling containrar som innehåller butiker och restauranger och barer. Himla coolt ställe! 

Jag köpte galet god sashimi och till det en kopp värmande te med "senchablad direkt från Japan" för 5 pund. Och jag blev i stort sett lika frestad av alla matställen där, för allt såg så sabla smaskigt ut.

Nedan är förvisso någon som modellar utanför en av butikerna, men det var rikligt med färgstarka karaktärer att studera och fotografera. Brixton är helt klart en våt dröm för gatufotografen. Vilken kontrast mot städade Sloane Square föregående helg!

Några pampiga byggnader stod att finna.

Men mestadels såg det ut ungefär så här:

 Och så här:

På den största affärsgatan behövde man framåt eftermiddagen inte känns sig ensam.

Innanför fasaden nedan gömde sig en underbar samling minibutiker som fick mig att tänka på kvarteren i Istanbul där diverse specialbutiker med otrolig smal inriktning, typ bältesspännen i metall, var inklämda på osannolikt liten yta, likt hål i väggen.

Frisersalongen här hade förvisso dubbel yta (i sidled) jämfört med de flesta andra näringsidkare i arkaden, men notera lokalens djup - frisören fick knappt plats bakom sin kund! 

Jag var den enda vita besökaren i byggnaden. Dessutom den enda personen med vita byxor i hela Brixton den dagen. 

Foto: Pascal Segrette

Tillbaka på Pop Brixton igen

Över de delikata nudlarna fick jag sällskap, så resten av eftermiddagen och kvällen erbjöd gemensamma upptäckter i krokarna och avslutades med ost och bubbel. Den där slitna gnun fick jag ge respass. :)

När man låter ögat vandra och uppmärksammar den mest förtjusande lilla innergård ...

... eller går lite vilse och hamnar i fel, men ändå helt rätt park ...

... och bakom några plågsamt fula flervåningshus hittar en gnutta rebellisk blomsteräng ...

... och så småningom tar en drink i kvällssolen på en skönt bohemisk uteservering ...

... för att sedan avsluta dagen på en mysig restaurang med kriminellt god ost och supertrevlig personal ...

... ja, då är det gott att leva.

I vimlet kring Sloane Square

Ja, vilken ände av London ska man börja med? Liksom många andra svenskar har jag varit i London flera gånger, men någon Londonexpert betraktar jag mig inte som. Ämnar dock vara det inom ett års tid. :) Från Woking går tåg direkt till Waterloo sisådär var femte minut och det tar en knapp halvtimme, så det finns goda möjligheter att ta sig in i smeten utan större planering.

Om man sen vill komma vidare får man vara beredd på att restiden drygas ut, med tunnelbanebyten inklusive underjordiskt promenerande för att komma rätt. Och om man då gör som jag, väljer att åka till Sloane Square i västra London, på en dag då det visar sig att just den tunnelbanestationen är stängd, ja, då blir det både mer tidsödande och traskande än förutsett. Jag uppskattar att ta mig fram med apostlahästarna, men med många timmars barnvagnspromenader i veckans bagage var mina fötter ganska möra. Och apropå fötter:

18.06.1815 är datumet på plakatet.

Det är gott om olika minnesmärken över krigsinsatser här. Hittade denna härliga samling stövlar en bit från förfärliga Victoria Station. Det var ett välkommet inslag, för usch, fy och blä, så många jäktade människor det var på stationen! Skulle dokumenterat trängseln vid rulltrappan om jag inte hade haft fullt sjå att hålla ett järngrepp om mina tillhörigheter. (Och jag som skrev att det myllrade i Guildford... På Victoria Station var det direkt fullproppat med stressade Londonbor och förvirrade turister.)

Sedan ljusnade det. För varje meter som lades mellan mig och stationen på min promenad mot Sloane Square så kändes det bättre och den ena trevliga bekantskapen efter den andra dök upp. Nya sådana, arkitektoniska, mestadels. Eller snarare nygamla, för jag vandrade i samma kvarter senast jag var i London.

Visserligen var det nationaldag hemma i Sverige, men det uppmärksammades inte så mycket i London, så vitt jag kunde upptäcka. :)

Vi närmar oss!

Sloane Square

Här har har vi rent tekniskt lämnat Sloane Square och befinner oss nu på The Duke of York Square, som enligt min smak är mycket intressantare. Det var gott om stylade personer i krokarna.

Bland annat så har de en fantastisk matmarknad på lördagar. Livsmedel och färdiglagade rätter av hög kvalité till försäljning, dock inte till några ge-bort-priser. Vi är ju i London - dessutom i en fashionabel del av stan! Rekommenderar verkligen ett besök om du inte redan varit där.
 http://www.partridges.co.uk/foodmarket?sessionid=14337003971e5316c0a8ae972307d45e6184cf7f30

Det såldes ostron...

... och naturligtvis bubbel till det, samt diverse andra livsuppehållande drinkar.

Skulle gärna lyxat till det med ett halvt dussin ostron, men var alldeles för hungrig för det. Istället blev det en supersmaskig rätt med laxspett, rostade rotfrukter och grönkål med paprika- och löksalsa. Rykande varmt från grillen för 7 pund. Jag tryckte ner min rumpa bland alla andras någonstans på torget.

Det var fullproppat med ändor på allt som var sittbart, t ex kanten till den lilla planteringen och krukorna runtom. (Fotot nedan tillkom ett par timmar senare.) Det var 22 grader framåt eftermiddagen och gemytet svepte över torget.

Desserten fick faktiskt bli ett glas bubbel med en något tilltufsad minihalloncupcake - lyx!- med utsikt över Saatchi Gallery, som dessvärre hade alldeles för lång kö för att jag skulle idas ta mig in. Annars var det en del av planen. Det får bli en annan dag. "Tomorrow", som den gode Athelstane säger i Ivanhoe. Men allt kan inte skjutas upp till morgondagen. Så shoppade, det gjorde jag.

På väg tillbaka till helveteshålan Victoria Station för vidare färd hemåt. 

Tog dock några andra gator tillbaka till stationen, eftersom omväxling förnöjer och det är så himla trevligt att göra nya upptäckter. Och av en slump så valde jag just Bourne Street och tittade in till vänster när jag passerade ett gatt. Där låg den mest förtjusande lilla kyrka!

Jag tog (förstås) ett foto och skulle precis rycka närmare för att ta ytterligare några foton av exteriören då en långrock uppenbarade sig, bjöd mig att gå in och försvann vidare i all hast. Jag klev nyfiket in och möttes direkt av en äldre präst i slängkappa och imponerande ögonbrynsbuskage, som sträckte fram en varm hand mot mig och högtidligt, med dämpad kyrkoröst välkomnade mig in.

Här fick jag samma känsla som vid ett studiebesök på numera nedlagda Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund, nämligen att spontana besökare var sällsynta och därför vårdades ömt.

 Kyrkan var både vacker och bedårande invändigt. Förberedelser pågick för fullt inför söndagens gudstjänst och ett par frivilliga, nära döden i ålder, vattnade magnifika blomsterarrangemang och ställde i ordning ljusstakar. Jag betraktar kyrkor som kulturskatter och besöker gärna en kyrka eller två när jag befinner mig på ny ort, men jag kan inte komma ihåg att jag som främling blivit så innerligt och personligt mottagen i en kyrka förut. Faktum är att jag smittades av de andras vördnad och nändes inte fotografera, eller ens fråga om jag fick lov. Ja, utom ett foto då, av Marian som hade en textilslöja. Henne kunde jag inte motstå.

Sista anhalten i den delen av London och världen blev glass på en gelateria. Salt karamellsmak.  Oförskämt gott!

Och i dag söndag har jag utforskat Woking lite mer och gått alldeles för mycket igen. Även Woking har sina pärlor - och charmerande gratisarbetande pensionärer. Mer om dagens upptäckter vid senare tillfälle.

Avslutningsvis så måste jag nu få berätta att jag under veckan kört bil ett par gånger, stor sådan, i konsekvent vänstertrafik, både framåt och bakåt, på egen hand - ja, det vill säga i sällskap av min snart sju månader gamla, synnerligen entusiatiska co-driver. Och det har känts så självklart och varit så skoj! Var mäkta stolt i torsdags när vi faktiskt tagit oss tillbaka från första utflykten med den äran och ville bara ge mig ut och köra mer. Tjoho! :-D

(Automatlåda underlättar.)
 

Och så här såg det ut på den utflykten, söder om Old Woking.

Ha en finfin start på veckan!