Highgate

Efter tre och en halv månad utan vettig internetuppkoppling känns bloggandet ringrostigt. Men nu är tortyren över så det är bara att köra igång igen. Lite svårt att bestämma i vilken ände bloggandet ska ta vid bara, eftersom jag förmodligen har samlat på mig ett tjugotal utflykter under den tiden som jag vill dela med mig av.

(Ovan och nedan författades i november. Livet har gått vidare sedan dess, men jag väljer att publicera inlägg i efterhand, för mitt eget minnes skull, om inte annat. Välkommen att hänga med om du vill!)

Det har totalt sett hunnit bli ganska många vändor in till London sedan jag flyttade till Woking för ett halvår sedan. Vissa delar börjar till och med en spatialt utmanad höna som jag själv få skapligt grepp om. Men London är en stor stad och många stadsdelar återstår.

Ibland har längtan efter skog och mark och/eller hav gjort sig påmind. Natur! Det gjorde den förra helgen (läs förrförra, för märkligt nog har jag haft annat att göra än att skriva klart blogginlägg den senaste tiden) och jag tänkte då att det vore fint att få uppleva höstfärgerna i något skogsliknande parti. Londonstadsdelen Hampstead var för mig ännu outforskat territorium och där ligger Hampstead Heath (heath = hed) som är ett stort grönområde och lär vara vackert. När jag studerade kartan så noterade jag att Highgate Cemetery (cemetery = kyrkogård) ligger i närheten. Ja, relativt sett i alla fall. Det var ett av de tips jag samlat på mig från sympatiska personer jag träffat på under min tid här och som jag försöker beta av - tipsen, alltså. Läge att ta fler flugor i samma smäll, alltså!

Jag la i vanlig ordning upp en ganska tuff turnéplan. Den inleddes i Highgate i norra London.

Vyn nedan har jag vant mig vid, men fortfarande svindlar det en aning när jag står högst upp och ska ner för en av de där riktigt långa rulltrapporna. Mamma och jag utförde ett stycke avancerad improvisationsakrobatik i just en sådan rulltrappa i London för ett antal år sedan, med några rejäla resväskor som rekvisita. Det är en bidragande orsak till att jag känner lättnad när jag kommer av en dylik rulltrappa med fötterna före.

(Senaste terrorattacken i Paris har lett till höjd säkerhet på allmänna transporter.)

Det är alltid spännande att komma upp ur underjorden och se hur omgivningarna ser ut. I Highgate kom det som en total överraskning för mig att det var så kuperat. Det såg jag inte när jag studerade kartan. :) Och det framgår nog inte av fotot heller...

För att komma till kyrkogården så knatade jag igenom en park, Waterlow Park, som visade sig ha en spektakulär vy in mot Londons skyskrapor. Skymtar du dem, ovanför trädtopparna?

Och genvägar har som bekant en tendens att bli senvägar, i alla fall när kameran är med och Karin bara måste titta efter vad som ligger runt nästa krök...

Där jag tog bilden ovan passerade jag ett par i åttioårsåldern, båda krumma, han vilande på en käpp. När jag som bäst log rart och gladdes åt att de tagit sig ut i naturen de också för att njuta av utsikten så släppte mannen ifrån sig en ljudlig och tämligen omfattande pruttkavalkad. Det spräckte förvisso idyllen en aning, men väderspänningar och mörka hemligheter är det klokt att ventilera.

Så småningom nådde jag en förtjusande grind som vette mot den äldre delen av Highgate Cemetery, 

eller London Cemetery, som det står på byggnaden.

Jag visste i stort sett "nada" om platsen, hade gjort en snabb googling och fått upp några fantastiska foton på bedagade, fotovänliga mausoleer à la Père Lachaise i Paris och tänkte: "det blir säkert bra" eftersom ett annat tips jag fått från samma person var precis i min smak. Väl där visade det sig att man var tvungen att delta i en guidad tur för att överhuvudtaget få komma in på den delen av kyrkogården - och (efter visst initialt, inre motstånd) bestämde jag mig för att jag skulle hänga på guidningen, som skulle vara en timme.

(En timme kan visa sig vara ganska lång, 75 minuter närmare bestämt.)

Innan turen började hann jag glida in några minuter på den nyare delen av kyrkogården. Där ligger Karl Marx kvarlevor och skramlar, blev jag varse i efterhand.

För att komma in till den äldre delen, där guidningen tog vid, klev man igenom byggnaden ovan och hamnade då på innergården nedan, som avgränsades av en arkad.

Efter stränga förhållningsregler från guiden om att man inte fick bli efter gruppen - skit också, jag som ville fota en massa i eget tempo! - så trampade gruppen bestående av hälften britter och hälften utlänningar lydigt uppför trappan belägen mitt i arkaden.

Där uppe kantades gångar av gamla gravstenar av varierande modeller. (Tänkte använda mormor Elvis "modusjang" här och funderade över hur det stavas, men kom fram till att det nog inte gör det.)

Kyrkogård låter kanske lite tråkigt, men oh boy! Det här var ingen genomsnittlig kyrkogård.

Diverse rikingar har försökt bräcka varandra i påhittighet och utförande gällande gravmonument.

Med tillräckliga medel kunde man få ett eget mausoleum i korridoren nedan - ungefär som en radhuslänga fast i ett ovanligt stillsamt område. Utanför varje port sitter en skylt i sten som påtalar vem som innehar rummet innanför samt vem som huggit stenen - en massa gubbs, förstås.

Alltså, vilket ställe! Som en dold stad i staden, för invånare utan puls.

Vi fick följa med in katakomben där flera hundra år gamla kistor låg inskjutna i fack i bergväggen och vittrade sönder. Guiden var väldigt tydlig med att han inte avsåg att hjälpa någon som mot bättre vetande skulle vara äventyrlig nog att fingra på de fruktansvärt giftiga kist- och likresterna.

Med plågsamt mycket pengar på fickan är nästan allt möjligt. Då kan man se till att bli ihågkommen en lång tid framöver genom att bygga ett riktigt rejält mausoleum i sitt namn.

Mausoleet nedan skulle i dag ha betingat ett pris på motsvarande 10 miljoner pund att uppföra. Onekligen mycket pengar att lägga på bevarande av benknotor.

Avslutningsvis, när vi åter närmade oss startpunkten, så pekade guiden ut en mindre husgrund och berättade att ett amerikanskt par i 80-årsåldern köpt ett antal kvadratmeter av kyrkogården och där lät bygga ett mausoleum de själva skulle vila i, gissningsvis förr än senare. "It'll breathe new life into this cemetery", avrundade den knastertorre och ytterst kompetente guiden. "Snarare new death" skrattfrustade en annan kvinna och jag unisont.

Hampstead Heath nådde jag aldrig. Skymning la sig över kyrkogården innan jag kom därifrån. Det dämpade min iver att ta mig till det emotsedda rekreationsområdet. Mest troligt ligger det kvar en annan dag.