Efter en mäkta bra jul- och nyårsledighet i Skåne med omnejd (d v s Danmark) kändes det helt rätt med ett stopp i den brittiska huvudstaden innan det var dags att börja jobba igen. (Jag har visserligen haft något års oplanerat blogguppehåll, men jag låtsas inte om det utan kör bara på. Kanske har du inte märkt något.)
När jag hade nått hotellet i Paddington och lämnat väskorna där piskade jag igång apostlahästarna och satte fart genom Hyde Park - som bjöd på en tjusig, men onödigt rask solnedgång - mot museiområdet i Kensington.
Det finns i stort sett hur mycket underbart som helst att se i Cotswolds, området jag bott i sedan mars, men så här års kan jag sakna några riktigt bra konstutställningar, av den rang jag vande mig vid när jag bodde i Woking och åkte in till London titt som tätt, så min plan var att under ett dygn tillgodose det behovet. Näringsbrist ska man inte leka med.
Under min tid i sydvästra England har jag ofta tänkt att det är skönt att slippa oro för bombattentat och liknande. Ett par hundra meter från Natural History Museum, där jag tänkte beundra utställningen
Wildlife Photographer of the Year 2016, blev jag påmind om att jag var tillbaka i London med de terrorhot som tillhör, då jag stötte på en polisavspärrning inklusive blinkande blåljus.
Hela kvarteret var avstängt och museet stängt, enligt uppgift från en polisman jag gjorde en ansats att intervjua. Jag fattade egentligen att han inte kunde/fick svara på frågor av karaktären "vad är det som har hänt?", men ändå. Det var värt ett försök. Han var i alla fall tillmötesgående nog att säga: "there's been an incident". Ett så fenomenalt intetsägande uttryck! Log lite åt det - språkbruket,
inte situationen - och började traska därifrån, klurande på en ny plan för närmaste timmen.
Hann inte gå långt innan ögonen i nacken noterade att avspärrningen släppts, så jag skyndade tillbaka ner längs Exhibition Road och slank in på museet. Där fick jag nöjet att visa upp min handväska. Vakten undrade om jag hade nåt vasst i den. Nej, tänkte jag, tungan förvarar jag ju i munnen.
Vilken total lycka! Vilket makalöst museum! Jag trodde jag varit in där tidigare, men se det skulle jag kommit ihåg. Bara att få uppleva entrén var värt ett besök!
 |
| Natural History Museum |
När storebror såg fotot ovan, rulltrappan och klotet, var hans kommentar:
- Jag trodde helvetet låg nedåt.
Jag påminde honom om att britterna har en fäbless för att gå på tvärs.
Hade tyvärr inte tid att strosa runt på måfå om jag skulle hinna se utställningen med naturliv - och vilka foton det var! Det var såväl luttrade proffs som unga amatörer - de yngsta 10 år! - som hade sina bilder representerade. Av bildtexterna framkom att flera av yrkesfotograferna var sådana där halvgalningar som kan ligga och trycka under en sten i månader i väntan på det rätta fotot. Så blir de också publicerade i National Geographic ...
 |
| Från Wildlife Photographer of the Year 2016 |
 |
| Från Wildlife Photographer of the Year 2016 |
På museets tomt finns vintertid - till allmänhetens lycka - en skridskobana, sponsrad av Swarovski och sagolikt vacker i skymningsljus. Här precis "nyspolad". (Vad säger man om is som blivit maskinellt tillslätad? Nykörd? Låter inte så bra. Nyplöjd? Nja...)
Den kortare delen av allmänheten, som inte hunnit förfärdiga sina skridskokonster eller blott saknar sällskap, kan låna en stabil pingvinimitation med handtag att grabba tag i och glida runt med. Styrdans för singlar. Tittar du riktigt noga kan du skymta dem nedan.
Nästa dag inleddes med en ambitiös förhoppning om att hinna pressa in fler utställningar än vad en rutinerad kulturtant vanligtvis mäktar med. Pust! Första stopp blev ett galleri i Bermondsey,
White Cube.
Där bjöds på en omfattande utställning, den dystert medryckande Walhalla, med verk av Anselm Kiefer. 5 av 5 möjliga stjärnor fick den i TimeOut. Synnerligen välförtjänt!
Till konstverken har genomgående bly använts. Något udda material, men är man en gammal räv i sammanhanget, som ju Kiefer är, kan man unna sig något att bita i. (Nja, fast just
det kanske man inte ska göra.) Så,
Walhalla var tung på mer än ett sätt och krävde efter genomgång både vila och energipåfyllning. Båda fann jag på ett utmärkt och skönt hipstrigt deli på Bermondsey Street. Vilka sallader - och bakverk! För att inte tala om den trevliga och avslappnade personalen!
Men så himla länge hade jag inte ro att sitta och slöa, för locktonerna från
Tate Modern blev allt starkare. Minst en utställning till skulle klämmas in. Minst!
Elton John är inte bara en ytterst produktiv artist med maffigt mellannamn (Hercules) och suspekt smak gällande glasögon, han är också innehavare av en förstklassig fotosamling med verk av bland andra Man Ray, Ansel Adams och Dorothea Lange.
På Tate Moderns hemsida kan man läsa att: This is a once-in-a-lifetime chance to see one of the world’s greatest private collections of photography, drawn from the classic modernist period of the 1920s–50s.
The Radical Eye, som utställningen heter, är även den sevärd, om än något blek, ja sett till motiven. Det blev så tydligt att 1920-50-talen primärt intresserade sig för blekansikten. På sin höjd var det tio foton (av uppskattningsvis ett hundratal) som innehöll något färgstarkare figurer. Lite trist, men kanske inte direkt Sir Eltons fel.
Efter en titt på utsikten över Thames från tionde våningen - oh, my, vad det fläktade där uppe; på med mössan! - så var det dags för ännu en paus. I sann brittisk anda bjuds det inte på några sittplatser i onödan, så ska man få bre ut rumpan en stund får man besöka antingen kafé eller restaurang. Fair enough. Det var ändå dags att ta en styrketår (kaffe) för att orka med en utställning till. Japp. En till.
På kaféet hamnade jag ofrivilligt mitt i ett Noréendrama mellan skånsk mor och likaledes dotter.
Mamman: "Vad vill du ha att äta?"
Tonårsdottern, gråtande: "Du gör det så svårt för mig, mamma."
Och så fortsatte det.
Det är inte lätt att vara människa i västvärlden. Vi har så många i-landsproblem att brottas med. Jag försökte fjärma mig från skådespelet och riktade istället uppmärksamheten mot utsikten. Underbara London!
Sista samlade konstrycket för dagen blev utställningen med Robert Rauschenbergs verk från sex decennier. Också den värd ett besök, denna bokstavligen bjärta kontrast till Johns monokroma samling. Så här recenserade
The Observer:
‘Robert Rauschenberg is America’s Leonardo – ceaselessly inventive, a mind in perpetual revolution. That is the revelation of this exhilarating show’
Tack och lov fick man inte fotografera på vare sig
The Radical Eye eller
Rauschenberg = färre foton att gallra och redigera - hurra! :) (Apropå i-landsproblem.)
Och om vi drar färgtemat några varv till:
 |
| Gladaste övergångsstället jag någonsin skådat! |
Slutligen några bilder från skymning och kväll:
 |
| Vy från Southbank mot St Paul's Cathedral |
 |
| Är det bara jag som får Venedigvibbar? |
London levererade - för att använda ett mycket slitet uttryck - och kulturdepån var fylld till max när jag trött och belåten lämnade staden efter ett intensivt dygn.
Tack för du hängde med genom det här galet långa inlägget!
Copyright Maid on Tour, förutom de foton som är från Wildlife Photographer of theYear 2016.
