Basel - kulturmekka

En timmes tågresa från min isolering på landet ligger Basel, en stad på gränsen till både Frankrike och Tyskland som har ca 160 000 invånare. Jag är verkligen djupt imponerad av tågtrafiken i Schweiz. Har hunnit åka en hel del tåg och spårvagn sedan jag kom till Schweiz och de är aldrig försenade. Näver.

Det var väldigt fint att susa fram igenom det schweiziska landskapet mot Basel. Och jag passerade den läckraste bryggeribyggnad jag sett: Feldschlösschen (tror jag att det stavas, omöjligt många sj-ljud i alla fall). Hann inte fota det, tyvärr.

Däremot så lurade jag in några alptoppar i kameran. Inte snyggaste fotona nånsin, men kanske kul att få en känsla för hur landskapet ser ut.




Basel är en vacker stad. Inte tu tal om det. (Fast jag tycker inte att B slår Zürich.) Rhen som delar upp staden gör sitt till. Det finns gott om bebyggelse med några hundra år på nacken. Jag travade runt bland en del av den och njöt av solen och värmen med en temperatur på uppemot 30 grader. (Men jag var extra tacksam igår för att jag inte var nunna, för det såg svettigt ut.)

Men först av allt tog jag först en spårvagn och sedan en till ut från Hauptbahnhof mot bystan i nordost. Där ligger Fondation Beyeler, ett 13 år ungt konstmuseum i vackra omgivningar med en imponerande samling av moderna klassiker, såsom Miró, Pollock och Mondrian. Jag åkte också dit för att se de två särutsällningar som pågår just nu; Basquiat och Felix Gonzales-Torres. Gillade verkligen museet, det påminde lite om Louisiana, och utställningarna.

Det som fick mig att dra mest på munnen där var - förutom Mirós underbara stora bronsskulptur Månfågel, som jag verkligen fick anstränga mig för att inte stryka med handen över och sedan försöka baxa med mig hem - en installation av G-T som bestod av ett större antal karameller inslagna i färgglatt glittrande "papper" i ett hörn i ena rummet. (Man fick ta en karamell om man ville för att interagera med konstverket.) Nu var det inte det som jag hade mest roligt åt (för jag är vid detta lag en luttrad konstmuseibesökare :)) utan den tillhörande lilla skylten på väggen som berättade vad konstverket heter och att det är "on extended loan" från The Art Institute of Chicago. Tanken på att man på Fondation Beyeler lånat konceptet med en hög karameller (som så vitt jag vet för den här utställningen kan ha inhandlats på närmsta Migros i Basel), på förlängd tid, från en annan konstinstitution, har förlängt mitt liv med säkert en kvart. Jag älskar att besöka konstutställningar, men ibland kan absurditeten i vissa inslag drabba även mig med kraftiga ryckningar i mungipan.


En av de finaste dörrarna till en offentlig toalett som jag stött på fann jag på Fondation Beyeler.


En återvändsgata i gamla stan i Basel.


Rhen och några av alla de pråmar som färdas på floden. Det guppade minsann förbi ett gäng flytvästar med innehåll i vattnet här också.



Münsterkyrkan som bl a har en enormt fin kreuzgang och en ytterst hjälpsam tant som säljer vykort (och säkert längtar till pensionen). Säger man korsgång på svenska?



Mest dekorativa/avancerade stuprörsmynningen jag stött på hittills.



Basels rådhus. Som precis som allt annat överallt i staden delvis är en byggarbetsplats. Oj, vilken utmaning det var att försöka fota i gamla stan utan att få med trista avspärrningar, lastbilar och grävskopor! Här har man i alla fall tänkt till och gjort nåt intressant av byggställningen.


Jag hade fått nys om en utställning i Basel med samtida amerikanske konstnären Matthew Barney, som jag hållit ögonen på sedan jag såg en dokumentär om tillblivelsen av hans Cremaster Cycle som fyllde Guggenheimmuseet för några år sedan. Två konstmuseibesök på en dag var lite overkill även för mig, men jag tänkte inte åka hem utan att ha bekantat mig närmre med Barney, som är en mycket originell konstnär. (Han lever ihop med Björk. Det säger väl en del.) Och jag måste säga att enbart åsynen av museet; Schaulager i Basels södra utkanter, "blåste bort mig", för att direktöversätta det engelska uttrycket.

Tyvärr så har de en fånig regel om att man inte får fota byggnaden inifrån (att man inte får fota själva utställningarna är jag van vid), vilket var synd, för det var en förunderlig - och jädrar så kall! - upplevelse att befinna sig där, men det finns förmodligen bilder på deras hemsida.

Jag skulle behöva utöka min vokabulär för att riktigt kunna beskriva utställningen och museibyggnaden. Hardcore passar ganska bra. Men i brist på bättre så var det i alla fall intressant och förunderligt att ha beskådat dem. Och utan att ha deltagit i den visning som jag så lägligt precis anlände till så hade jag inte fattat mycket av utställningen, men så är det ju med installationer för det mesta.

Schaulager som visar Barneys film Drawing Restraint 17.


Jag hade en toppendag i Basel. Men nästa gång ska jag nog vika aningen mer tid till shopping. :)


Jo, just det Erik: En McDonald's-meny kostar ca 90:- här. Same same but more expensive.

Ska nu krypa i säng och somna till regnet. Ny (arbets)dag i morgon!

Ledig dag inkl. utflykt till Brugg

Vi har haft kanonväder i helgen med temperaturer på över 25 grader och igår när jag var ledig tillbringade jag flera timmar på den synnerliga steniga strand som skymtar till vänster. Den ligger ungefär 15 minuters promenad från mig. Jag solade och badade rakt bakom trädet på den lilla ön. Vi kan väl kalla doppen för uppfriskande. Minst sagt. Det hade samlats riktigt mycket folk innan jag gick hem. De vadade, badade, letade diverse rörliga inslag i vattnet med håv, grillade och verkade ha en skön ledig söndag på alla sätt.


Fotade lite på vägen tillbaka från stranden.


Sen eftermiddag igår tog jag tåget in till Brugg. En nätt liten färd på fyra minuter. Brugg är ingen stor ort, men tillräckligt stor för att ge resenären en vink om att en station kanske dyker upp snart. Värre är det när man åker tillbaka till Bad Schinznach, i synnerhet när det är mörkt. Plötsligt är det dags att gå av i vad som verkar vara ingenting. Det gäller att vara alert!

Brugg är den schweizertyska versionen på högtyska ordet Brücke som betyder bro. Och i staden Bruggs medeltida stadsdel så finns mycket riktigt en gammal bro, över floden Aare, som även flyter förbi Bad Schinznach. Schweizertyska används normalt bara i tal, även om det finns vissa undantag.

Vyn från tågstationen i Brugg är fruktansvärt ful och gör verkligen ingen bra reklam för orten, men gamla stan är hur charmig som helst.





Ett nöje bland modiga badare i Schweiz är att följa strömmen i någon av de starkt strömma(?) floder som finns. I det här fallet var det (gissningsvis) far och son som flöt förbi i floden, klokt nog bärande flytväst, så jag oroade mig inte nämnvärt, denna gång. Jag får erkänna att det ser rätt läckert ut!

Mm, en katt till blev det. Det har blivit några stycken under det här året. Kunde inte motstå.




När skymningen gjorde sig påmind i den ljuvligt sköna sommarkvällen så beslutade jag mig för att stötta bioverksamheten i Brugg genom att se den prisbelönta argentinska filmen El Secreto de Sus Ojos. (Vi var bara ett knappt dussin personer som gjorde den insatsen just igår kväll.) En mycket intressant film som jag varmt rekommenderar till den som inte räds att bekanta sig med en film från ett annat slags filmlandskap än det hollywoodska.

Slutligen: Smög ut en sväng med kameran efter middagen ikväll. Upp på golfbanan. Nä, alltså inte på själva banan - jag vet att det kan finnas känsliga golfspelare som läser det här - utan stigarna till/från. Det är helt klart nåt visst med skymning!(Eller Eindunkeln som det heter här. Smart ord, eller hur?)

Kvällsbilder

Schinznach Bad i bakgrunden. Tåget stannar ungefär vid orangea huset.


Några hus i närheten av stationen i Schinznach Bad. Jag gissar att det finns sammanlagt några hundra hushåll på orten. Och de har minsann både vinbutik och bastuklubb! Det gäller att prioritera.

Gångvägen mellan Schinznach Bad och Bad Schinznach (där jag bor), förbi den 9-håls golfbana som hör till kurorten.

Planen för kvällen var att jag efter avslutat arbete skulle ta tåget in till Aarau för att gå på vernissage för två utställningar och kolla in hur en fredagskväll i Aarau kan gå till. Jag hade t o m satt på mascara för begivenheten. Det händer inte ofta nuförtiden.

Jag galopperade bort till tågstationen (ja, det finns ingen stationsbyggnad med tågrelaterad verksamhet, endast hållplats numer) strax efter halv nio i förhoppningen att det skulle gå ett tåg när jag trodde. Det gjorde det inte, vilket innebar att jag sköt upp tanken på Kunsthaus till lördag eller söndag. Men det var skönt ute och jag hade kameran med mig så det dröjde en stund innan jag kom tillbaka till gråmössornas högborg.

Bara för att det är pensionärstätt där jag bor innebär inte att det är stiltje i krokarna. Inte då! Se bara skylten jag passerade när jag var ute och gick före lunch. Här prasslar det i buskarna av aktiviteter!

Mitt nuvarande lilla krypin

Mitt rum på Bad Schinznach.



Badrummet. (Om någon blev osäker.)


Det är regn som tema här idag. Oupphörligen.

Jag börjar jobba snart och har använt förmiddagen till att ta tag i ett par surdegar som jag skjutit upp ett tag. Och så har jag tvättat ett antal plagg. I handfatet i badrummet. Man kan säkert lämna bort tvätt här också. Men jag måste vänja mig vid tanken först, än en gång. :)

På hotellet lämnade jag bort tvätt två gånger. Det kostade 400!!!! Schweizerfrank!!!!! Gulp! Det är förmodligen betydligt billigare här, men ändå. Skulle vilja få fatt i ett strykjärn. Men det verkar kört, "av säkerhetsskäl". På hotellet löste det sig småningom, men här måste jag köpa ett eget om jag ska kunna stryka. Det är sådana här vardagsbekymmer jag brottas med emellanåt under mitt år som resande.

Det är alldeles strax dags för lunch och jag har tidigare "beklagat"mig över att det är för bra mat här. Här kommer nu en medelst kamera förevigad middag från häromkvällen.



Fiskspett á la Bad Schinznach

Street Parade i Zürich

Eftersom jag lyckades få loss en ledig dag (och det var ärligt talat inga problem) just idag när Zürich enligt mångårig tradition har sin Street Parade så valde jag att tillbringa den här veckans lediga dag i "min gamla hemstad", Zürich. Jag kan inte påstå att jag hunnit bygga upp någon längtan efter att besöka stan igen, redan, och det pågår spännande saker på andra ställen i krokarna som jag vill ta del av, men Street Parade varar bara en dag och drar otroligt mycket folk, så det ville jag inte missa, trots att fokus för festligheten ligger på techno- och housemusik som inte är mina favoriter.

Startskottet skulle inte avlossas förrän kl 13, så vid åttatiden i morse gick jag ut i skogen och promenerade och fotade vid floden i nån timme. Det var härligt! Det var jag och en massa sjöfåglar och några hundägare som var igång, jo, och så ett koppel golfspelare förstås. De är morgonpigga rackare, det golfspelande släktet. (Är sugen på att börja spela lite, när det nu finns möjlighet, blott två minuters gångväg från mitt rum och jag har tiden till det. Flera tennisbanor finns det oxå på området och tennisen är jag sugen på att ta upp igen efter att den fått "mogna" i dryga 25 år. (Det är en ny träningsteknik: Man går i tidiga tonåren en kort sommarkurs i tennis, tillbringar sedan mer tid på att tänka att man borde träna än man i själva verket tränar, lägger sedan ner även tankedelen i minst 20 år (mindre går inte, har man kommit fram till), för att sedan en dag överraska både sig själv och omgivningen med att, endast några uppmjukande servrar senare, vara i bättre (tennis)form än någonsin tidigare. Glädjande nyhet, eller hur?))

När jag kom tillbaka från Mulle-stunden så var jag rejält hungrig och hade migrän så jag gick och åt frukost i matsalen. Den serveras mellan 7.30-10. Under frukosten är det fri placering. Vid lunch och middag så sitter man alltid vid ett och samma bord med sitt sällskap, om man har något - och det har ju jag: mannen jag tar hand om och hans fru. De båda senare målen har alltid minst två olika förrätter och tre varmrätter att välja mellan samt dessert och kaffe/te. Alkoholhaltiga drycker finns också att beställa (och betala extra för).

I fredags hade de "dessertbuffé". Det innebar 8-9 olika desserter, såsom; glass, creme brulé, chokladkaka, tryfflar, paj och tårta, allt i småportioner att välja och vraka mellan. Det krävdes tuff självbehärskning att inte lägga upp lika mycket på tallriken som ögat ville. Och dessertbuffén är ett stående inslag, så nästa fredag kommer jag att utsättas för samma tortyr igen... ;)

(Har jag nämnt att maten här är onödigt god?)

Efter att ha försökt vila mig i form en aning efter frukosten så promenerade jag till Schinznach Bad, 8 min bort och tog tåget till Brugg (4 min), bytte där och tog tåget till Zürich (15 min). Ju närmre Zürich vi kom desto fler Lady Gaga-kloner i rosa toner klev det på tåget. Ljudnivån var hög och så även onykterhetsnivån för en del.

Redan när jag klev av på Hauptbahnhof så fick jag valuta för respengarna. Det var fullsmockat med (mestadels) unga människor och många av dem var fantasifullt utstyrda. Jättekul! Jag fotade för fullt, vilket inte var det lättaste i en rörlig folkmassa. Sedan var det bara att låta sig föras med massan ut på Bahnhofstrasse och ner till Bürkliplats som är sista anhalten innan Zürichsjön, samt var min spårvagnsstation förut, när jag bodde på hotellet strax intill.







Fullproppad Quaibrücke vid Bürkliplats.


Färgglad städpatrull, för det blir ju en del skräp... Och schweizarna är fantastiska på att snabbt städa undan och bringa ordning igen.



s
Jag läste i Neue Zürcher Zeitung (som är en härligt pretentiös tidning) att man väntade sig 800 000 besökare till Zürich i samband med Street Parade, en del av dem även från närliggande europeiska länder. Det är ganska många människor det... Extratåg har satts in och till skillnad från i Sverige så löper tågtrafiken som ett urverk här. (Moahahahaha, vad fyndigt! Sorry. ;))

Som en följd av Duisburg-olyckan har det varit många nyhetsartiklar inför Street Parade om hur man kan höja säkerheten optimalt. Men man har också konstaterat att Zürich har helt andra förutsättningar; inga trånga utrymmen som i Duisburg och i nödfall så skulle folk kunna hoppa i vattnet, eftersom hela folkfesten är förlagd vid vatten, Zürichsjön och Limmatfloden. Jag hoppas att allt gick lugnt till. Klockan fem var i alla fall en tyst minut inplanerad med anledning av olyckan.

Från ett antal scener utplacerade längs vackra Zürichsjön pumpades dansmusik ut (ja, inte kasedans som man säger på skånska, utan dance). Ett antal stora DJ- och VJ-namn har lejts för kvällen, bl a svenske Eric Prydz. Överallt var det smockat med folk, de flesta människor ca 15 år yngre än jag, men det förekom även några övervintrade hippies och liknande högre upp i åldrarna. Jag tror mig ha sett det mesta nu; utklätt, uppklätt, avklätt och mittimellan. Underhållande var det i alla fall och jag hade fullt sjå med att hinna fota alla roliga figurer som passerade!

Bellvueplats med Zürichs operahus till höger.




Nedan: Låt mig få presentera min senaste flört, Don Helmut!



"Ja, jag förstås din tvekan. Jag var själv osäker innan jag köpte väskan, men jag lovar att den rymmer massor och om man bara viker ihop dem ordentligt så kan man få ner upp till 83 par tangakalsonger i väskan. Jättepraktiskt! Det räcker faktiskt till alla festivaler i Mellaneuropa under en sommar."


Några som försökte leva vanligt stadsliv och nöjde sig med att se på alla som drog förbi på Bahnhofstrasse (korsande gata). (De schweiziska flaggorna är alltid på plats.)


Och det blev en del fimpar att ta reda på på Hauptbahnhof.



Jag sitter nu på min kammare på tredje och översta våningen i kurhotellet ( som har knappt 40 rum, ungefär lika många som klinikdelen) och lyssnar på regnet som med imponerande intensitet faller utanför. Emellanåt far ett tåg förbi, ca 75 m från mitt fönster, men det och regnet är det enda som hörs. Vi är nog inte så många kvar i den här delen av byggnaden. De flesta åkte förmodligen hem i fredags efter en veckas rehab och det dyker troligtvis upp ett gäng nya (ja, egentligen rättså gamla och skrynkliga) ansikten på måndag.

Vi kom hit i måndags och har alltså inte hunnit vara här särskilt länge, men jag har redan varit ute och sprungit och gått flera gånger i krokarna och fotat en hel del och jag måste säga att jag älskar att vara här ute på landet, med naturen runt husknuten. Det är så härligt! Jag har kanske varit en riktig Skogsmulle i ett tidigare liv? Apropå tidigare liv kom jag att tänka på en skön replik i den bok jag läser nu: American Gods av Neil Gaiman. En indisk kvinnlig figur där säger: "Some of us do better than others, I agree. I do well. Back in India, there's an incarnation of me who does much better, but so be it. I'm not envious."
:-)

Så jag sitter inte och såsar här ute på vischan, om du trodde det. Sedan vi kom hit har jag alltså - förutom jobbat - sprungit , promenerat, utforskat närmsta samhälle (Schinznach Bad, till skillnad från Bad Schinznach där jag befinner mig :)), åkt till Aarau som närmsta ort med ett centrum heter, deltagit i en grundlig rundtur på området ledd av driftschefen på Bad Schinznach och i största allmänhet övat lite mer på min schweizertyska. Det är en slags rotvälska med gotländska diftonger och tysk/holländsk touch. Inte lätt! Men jag förstår lite mer för varje vecka.

Sist men inte minst så har jag än en gång påbörjat ett motsträvigt samarbete med ett gäng nya garderober. Det blir inte lättare. Men något slags samförstånd har hittills uppnåtts, på de fem olika ställen jag kommit till sedan januari. Tiden går så fort! Nu är det snart "bara" fyra månader till jag "får" åka hem. Längtar! Jag tänker fortsätta att försöka njuta så mycket som möjligt av nuet. Men jag längtar, det gör jag!

(Tack, Thomas, för namnet "Don Helmut"! Knyckte det av dig!:))

Första rapporten från vischan = Bad Schinznach

Den gamla delen av Bad Schinznach. (Den bor inte jag i, har jag kommit fram till. Min akvariefiskliknande orienteringsförmåga jobbar än en gång för högtryck. ;))


Ja, jag har lämnat civilisationen och befinner mig sedan igår ute på den schweiziska landsbygden, närmare bestämt i kurorten Bad Schinznach. Det är dåligt med kor här ute, men väldigt gott om "gråmössor". Medelåldern på kurortens gäster är hög. De flesta verkar befinna sig någonstans mellan 70 och döden.

Det är fint här. Omgivningarna, som jag redan börjat bekanta mig med, är vackra. Både ikväll och igår kväll så var jag ute och joggade genom skogen, längs en flod som rinner strax nedanför hotellet jag bor på samt förbi ett majsfält. Jättehärligt! Men jag kan med en gång säga att jag är otroligt lättad över att jag har internettillgång, på min egen dator igen (efter en månads uppehåll), annars är risken överhängande att jag skulle bli skogstokig. :-S Att jag kan använda min egen dator innebär att jag kan ladda upp foton igen. Tjoho! Äntligen! Den här gången från nya kameran (Panasonic Lumix). Har inte bestämt mig för om jag är nöjd med den än.

Under en längre promenad på förmiddagen så kollade jag in det närmsta samhället, ca tio minuters gångväg bort. Där finns det inte något centrum, men en tågstation, en livsmedelsbutik och ett överraskande stort antal byggnader där de antingen säljer bilar eller utför service av dem. Medan jag var ute så mötte jag ett stort antal cyklister. Det är verkligen en folksport här att cykla. Och det är klart med fina cykelvägar och fantastiska vyer; varför inte?

Jag återkommer med en beskrivning av kurorten framöver. Nu klipper ögonlocken och jag måste hoppa i säng. Det blir förmodligen en god natts sömn efter all motion och frisk luft. :)

Vy ut över en del av parken.


Omgivningarna.

Bátfärd och badbestyr

Himmelriket stavas Rapperswil pá tyska och ligger blott tvá timmars bátfärd härifrán (frán Zürich alltsá). Jag skrev pá Facebook att jag haft en jobbig dag idag eftersom jag sett fler smärtsamt vackra vyer än jag egentligen kan hantera. Och ... jo, sá är det. Schweiz är som bekant inget stort land, men det är nästan löjligt sá mycket fint schweizarna lyckats klämma in innanför rikets gränser. Sluga rackare, det där...

Min lediga dag - som rákar vara Schweiz födelsedag - har till stor del tillbringats pá väg till eller i Rapperswil, en ort i södra änden av Zürichsjön. Vädret har varit strãlande och trots viss insmörjning med solkräm sá blev det vissa delar töntig bränna idag, i o m bátfärden. Om bara datorn i hotellets business center och min nyinköpta kamera hade velat samarbeta sá hade du som läsare fátt en bättre förstáelse för hur plágsam min dag verkligen har varit. Jag har sett snötäckta berg i fjärran, prunkande vinodlingar, glittrande, sáväl som smaragdgrönt vatten, konstfulla kyrktorn och alptypiska villor med brutna trätak, schweiziska flaggor i mängder, kor pá bete pá brant alpäng, klarblá himmel med fotovänliga cumulusmoln och sá väldigt mycket mer. Det har m a o varit en mycket givande dag med gott om visuella intryck att smälta.

Fast en av dagens absoluta höjdpunkter hade inte med alla "kodak-moments" att göra, utan var när en kvinna frán Schweiz italienska del som jag sprákade lite med pá tyska undrade om jag kom frán den norra delen. Ha ha!!! Jag hade i o f s inte hunnit säga sá mánga meningar dá, d v s göra sá mánga spráktabbar än när hon sa det, men det omedvetna berömmet sög jag i mig. Den sortens komplimanger lägger jag pá minnet (pá det beständiga minneskortet, till skillnad frán en massa annat jag tror att jag ska komma ihág (apropá minne tar jag mig här friheten att fritt citera allas vár omvände hjälte, farbror Melker: "Jag vet att det är nágot jag har glömt, men jag minns inte vad det var."). Schweden ja, den norra delen av Schweiz... ;) Folk brukar ju ändá blanda ihop Sverige och Schweiz sá vi kunde väl lika väl vara nágon slags enklav eller koloni till Schweiz, eller tvärtom?

Jo, det máste jag berätta: Tills för nágon dag sedan sá har jag tvättat upp de kläder jag behövt i handfatet. Mm, bor pa femstjärnigt hotell, men lämnar inte bort kläderna för tvätt... Känns lite fánigt, tycker jag. att lämna bort dem, alltsá. Gillar att sköta sánt som tvätt av mina kläder själv och sá inser jag ju att det inte kostar gratis att lämna bort.

Häromkvällen när jag skulle lägga mig i badet sá tittade jag ner pá vattnet jag spolat upp och sedan pá pásen med smutskläder som stod under handfatet. Jag funderade allvarligt för ett ögonblick pá att göra en Crocodile Dundee, schweizisk version, och ta med smutstvätten i badkaret. Log át tanken pá scenen som spelades upp för mitt inre. Men valde efter en kort överläggning med mig själv att lösa tvättfrágan pá annat sätt.

Náväl, ett par kvällar senare talade jag med nágra mig mycket närstáende hemma i Sverige, nämligen mina föräldrar, som uppmanade mig att lämna bort tvätten till hotellets tvätteri. Mm, det verkade onekligen ha sina fördelar. Lämnade efter moget övervägande ;-) en páse med tvätt i mitt rum pá förmiddagen igár och pá kvällen när jag kom tillbaka frán jobbet hade tvätt-tomten redan varit där och lämnat av ett gäng paket! (Det kändes faktiskt lite som julafton! ;)) Mina trosor och strumpor lág i en korg med silkespapper, ihopvikta och omlindade med pappersband med hotellets namn. Knappt sá jag kan med att "förstöra" paketeringen och använda dem fler gánger... Fantastiskt (dyrt oxá, för den delen)!

Ja, det som var ett stort steg för mig skulle kanske inte i ögonen pá övriga jordens befolkning betraktas som ett genombrott, men jag blev lycklig i alla fall! :-)

Oj, vad klockan är mánga redan, snart elva... Hm, jag tänkte inte att jag skulle sitta här och skriva riktigt sá länge - som vanligt. Min plan var att gá ut och nosa pá nationaldagsstämningen, spana efter fyrverkerier, som jag hör är i gáng, och ta ett glas nágonstans, men ett rejält áskväder drog över hotellet precis när jag skulle gá ut. Och eftersom conciergen pá min förfrágan om hur länge ovädret skulle hálla pá, svarade: till tolv minuter i tio, sá tänkte jag att dá umgás jag med datorn till dess, och det var ju ett tag sedan... Men jag har eftermiddagsskiftet pá kliniken i morgon sá jag tror att jag gör ett ryck pá stan nu. Ade!, som de säger här. (Schweiziska varianten för franskans adieu.)