Upton Grey

Ytterligare några inlägg kommer att handla om de utflykter mina föräldrar och jag gjorde tillsammans under de dygn de hälsade på mig och de inläggen kommer i Karins godtyckliga ordning, ej kronologisk sådan.

Mina kära föräldrar är trädgårdsentusiaster och en del utrymme kommer att ägnas åt de trädgårdar/parker i Surrey som vi besökte. Vill därför varna dig som är pollenallergiker, emedan detta inlägg (och ett par till) kommer att dallra av bilder på diverse blommande växter.

En hyrbil fick, med mig bakom ratten och den ömma modern som kartläsare, leda oss ut i Surrey under tre dagar. (Hyrbilen var utrustad med automatlåda eftersom det är så jag manövrerar på arbetstid.) När kombinationen oväntad och vacker glänta + möjlighet att parkera bilen längs vägen överraskade oss så svängde jag snabbt som attan av från vägen och fotade. Tror den kombon överrumplade oss en hel gång. Jag har nämnt det förr, men måste än en gång konstatera att britterna (och här generaliserar jag en gnutta, för under de snart fyra månader jag bott här har jag måhända börjat få grepp om Surrey, inte hela Storbritannien) har m y c k e t utvecklingsutrymme när det gäller att utnyttja vackra vyer.

Samma ömma moder som ovan hade sett ut två trädgårdar vi skulle besöka den ena dagen, Upton Grey som är belägen i orten Upton Grey samt West Green House som ligger i West Green. Den första skulle det ta ca 45 minuter att åka till från Woking, så du förstår säkert att när chauffören märkligt nog först efter dubbla tiden puttrade in på gårdsplanen till Upton Grey och då möttes av ägarinnan - en pinnsmal, äldre ur-tweed-brittiska - som något förtvivlat förklarade att trädgården var stängd, öppen maj-juli och att hon var på väg in till London ( i Land Rover, så klart!) så började det ryka lite ur öronen på samma chaufför.

Av en händelse kom en nederländsk husbil samtidigt som vi och alla vi fem besökare blev faktiskt, trots allt, inbjudna att flanera i trädgården på egen hand, utan att behöva betala sedvanlig entré. Ägarinnan lämnade i all hast över ett häfte med information om trädgården, bad om ursäkt ytterligare ett par gånger, satte sig bredvid maken (gissningsvis, men min fantasi är i och för sig betydligt livligare än så) i bilen och lämnade ägorna.

Den privata trädgården anlades ursprungligen av Gertrude Jekyll, något slags engelsk trädgårdsguru på sin tid, men har sedan 1700 kallt varit i Land Rover-tantens ägor. Hon har rustat upp den (säger man så om en trädgård?) och öppnat upp den för allmänheten. (Kanhända var det på 1980-talet hon köpte gården. Kommer inte ihåg årtalen så noga. Tanten såg ganska spänstig ut.)

De sympatiska holländarna och vi gick omkring och "åh-ade" och ah-ade" mellan blomsterbäddarna medan vi småpratade. Det visade sig snart att vi inte var ensamma i trädgården. Ett antal underbara, "extra-fjädriga" höns pickade runt i rabatterna. Så mysigt! En dag ska jag också skaffa höns, baske mig!

Gräsplanen räckte och blev över till den befintliga tennisbanan. Det skulle varit fullt naturligt att få se figurerna från Howard's End skutta runt där. De fattades mig när jag strosade runt och insöp atmosfären.

Vilken tur vi hade som blev insläppta i en sån fantastisk trädgård! Och oj, oj, oj, vilket jobb att hålla den i så vackert skick!

Säsongen var förbi för en del av växterna, men imponerande ändå med alla arter och planteringar!

Självklart hade chauffören anpassat klädsel till utflyktstemat! :)

Godset ligger granne med ortens medeltida kyrka. I ena hörnet av tomten finns en grind som leder in till kyrkogården.

Efter ett mycket uppskattat trädgårdsbesök bekantade vi oss närmare med byn, i jakt på frimärken samt en pub att inta lunch på.

Byn består av ett blygsamt antal hus, men naturligtvis är den så där förbålt charmig som de flesta engelska byar verkar vara.

Puben The Hoddington Arms, precis i utkanten av byn - och där hamnade man ju efter 100 meter och en sväng på ratten - var förvisso inte en av de mest gedigna engelska pubarna jag beskådat, men den hade en trevlig uteservering och maten var god.

Fish & chips

Inbakad lokal camembert med charkuterier och chutney

Avslutningsvis fick vi njuta åsynen av en synnerligen välbevarad trehjuling ute på pubens parkering. Det var annat än den Vauxhall vi stuvade in oss i igen, mätta och belåtna, för vidare färd mot nya äventyr!

Camden Town

För ett par veckor sedan hade jag nöjet att ha mina föräldrar på besök från Sverige. Vi brukar försöka beta av så mycket som möjligt när vi ses på "annan ort",  så det blev några intensiva dagar.  Dottern, som tillhör en mesigare generation, var nog den som var tröttast om kvällarna...

Två dagar skulle förläggas i London och vi bestämde att vi skulle tillbringa delar av första dagen i Camden Town. Det enda jag minns från ett tidigare besök, ett tiotal år tidigare, var att det är en dålig idé att välja trapporna upp från tunnelbanetåget istället för hissen. Mycket dålig. Det är den sortens misstag man bara gör en gång. (Det är tjugo-trettio våningar till marknivå.)

Min förhoppning var att hitta några loppisfynd i Camden, men jag var medveten om att den en gång så originella Camden Market förändrats kraftigt och gått från att vara udda och kul till stenhårt kommersiell och turistinriktad.

Och nog var det några turister i området ...

Pust!

Faktum är att det på söndagar är så förfärligt mycket folk där att man under några timmar bara kan ankomma till Camden Towns tunnelbanestation, inte ta tåget därifrån (även fast det senare snart känns betydligt mer angeläget). Avgående tåg får man istället hoppa på från ett par närliggande stationer.

Lock i Camden Lock står för sluss och en sådan finns i krokarna. Trevligt!

Visst stod det fortfarande att finna några mer udda inslag i försäljningsutbudet!

Och varierande stilar.

Pojkarna ovan tillhörde tatuerarstudion nedan, Evil from the Needle. Vi hoppade över den, mina föräldrar och jag, denna gång.

Men mest kändes området som en utstuderad turistfälla.

Tack och lov så var faktiskt matutbudet oväntat lovande!

Nja, munkar är kanske inte mat, direkt, men kycklingburgaren nedanför hörde definitivt till kategorin "mat". Vilken lunch!!! Ja, mamma Mia, så smaskig! Och de rosmarinkryddade pommes fritesen! Kanske godaste pommesen någonsin. Faktiskt! (Upplever ett par pluralproblem här, men låtsas som ingenting och kör på.)

Många som ville umgås även inne på mattorget... Pust igen! Vi hade flax som fick sittplats på restaurangplatsen i närheten, närmare bestämt utanför Honest Burgers, där vi beställde våra burgare.

 På mattorget kunde man hitta dessa charmiga skägglurkar...

som sjungande knåpade ihop nån spännande rätt bakom en påfallande stor deg. (Självklart har storleken betydelse. Det hade killarna fattat.)

Visst hade Camden (ännu) viss charm. Om jag inte far med osanning nu så tyckte föräldrarna att det var kul (kom nu ihåg att de består av tuffare virke). Jag var glad att så småningom komma därifrån, via Mornington Crescent Station (vackert - och långt - namn på en station!). Det var alldeles för många turister och Londonsouvenirer i krokarna för min smak.

Några loppisfynd blev det inte, men innan vi drog hann jag glädjande nog skymta både Mr Bean

och en oförskämt snygg Naomi Campbell som stod och hängde i ett hörn.

Eller i alla fall en tjugo år yngre version.

Brighton

Precis vad jag befarade, att jag skulle trilla dit igen! Brighton, Brighton, varför har vi inte mötts förrän nu?

Väderprognosen utlovade 25 grader och strålande sol. Min idé att tillbringa lördagen i Brighton var på inget sätt unik. Det blev väldigt tydligt i Clapham Junction där jag bytte tåg och fick sällskap av oroväckande många Londonbor som ville ner till kusten. (Helt felt håll för mig att åka åt inledningsvis!) På perrongen i Brighton blev det fullsmockat när ett annat tåg anlände samtidigt som mitt. Skönt att slippa vara ensam, eller hur?

Queen's Road

Var dock inte så sugen på att vallas fram mellan barnvagnar ner mot stranden, så jag vek av från Queen's Road, ner mot North Laine/the Lanes, ett område med massor av mysiga butiker, fik och restauranger, påfallande många med vegetarisk/vegansk inriktning.

När Muminlängtan gör sig påmind.

Lite suddig, jag vet, men hon ser så himla härlig ut ändå!

Fann glädjande nog en del graffiti. (Glädjande för mig, kanske inte för fastighetsägaren.)

Smala gränder såsom denna var det gott om.

Men en dag som i går var det stranden jag i första hand ville befinna mig på. 

I början var det gott om plats på stenstranden.

När jag vid tretiden kände att jag stekt tillräckligt så var det tämligen fullsmockat på båda sidor om piren.

Rikligt med måsar och trutar var det också. 

Tog mig inåt centrum igen. Plötsligt uppenbarade sig en helt förtjusande byggnad, The Royal Pavilion.

Ska utforska insidan ordentligt vid annat besök, för det kommer att bli ett antal framöver. Tror dock att jag väntar till turistsäsongen är över.

Upptäckte också ett par som var uppenbart förtjusta i varandra.

Så kanske stämmer detta:

Och nu avdelningen för detaljer:

Coolaste brevinkastet!

Vilken fantastisk dag jag hade! Underbart väder och massor av sympatiska intryck att gå och suga på när höstmörkret lägger sig som en stickig arméfilt över oss alla. Enda smolket i bägaren var att jag inte träffade på Nick (Cave), som ju bor i krokarna, men han är inte riktigt typen jag förväntar mig att hitta på en badstrand... Ja och så var det förfärligt mycket folk som, precis som jag, ville komma hem med tåget igen, vilket ledde till en onödigt utdragen resa hemåt. Det var det värt! Nu går jag och klurar på vad jag kan finna för anledning att flytta till Brighton.

Stationen


Copyright maid on tour