Hoxton & Shoreditch

Hoxton i östra London. Stationen ligger runt hörnet, på bilden, alltså, inte från mig sett. Tyckte faktiskt att resan dit blev dryg. Bytte tåg i Clapham Junction,  en bit söder om Themsen, till ett annat tåg ovan jord som sedan hade oskicket att stanna vid varenda mjölkpall på vägen till Hoxton, så även om det geografiskt var betydligt kortare sträcka än från Woking till Clapham Junction tog det dubbelt så lång tid, 40 minuter, att komma dit.

Men precis som jag kände på mig skulle det visa sig vara väl värt besväret.

(Och nämnas skall att rapporteringen i min blogg blir en alltmer avlägsen släkting till realtid för varje inlägg. Upptäckterna jag skriver om här gjordes söndagen den 12 juli. Tydligen är det augusti månad snart. Hur i hela världen gick det till?)

Östra London har varit synonymt med arbetarklass, men liksom fattigare stadsdelar i de flesta andra större städer har även östra London gentrifierats, på gott och ont.

Jag siktade ett skönt sjabbigt café i ett oväntat hörn av världen. (Det blev inte fika där.)

Och så coola matstället Clutch som, enligt den ytterst sympatiska personalen där, fångar många av besökarna till Columbia Road Flower Market, som jag var på väg till. 

Ungefär så här kan det se ut när man blickar ner mot södra London från Shoreditch High Street i Hoxton.

Men inledningsvis styrde jag kosan mot blomstermarknaden, som inte enbart är känd för sina blommor, utan också för de butiker, inklusive loppisar och caféer som ligger runtom.

På en innergård kantad av butiker fick en kvinna en snabblektion i hur man kreerar sitt eget blomsterdiadem.

Mmmmmm, vilken butik för väggkonst!

Bästa troféen hittills!

Någon timme innan stängning kostade en bunt solrosor 5 pund.

På caféet nedan drack jag kaffe och tog en laxbagel.

Och i den här fantastiska affären köpte jag några pennor. För det behövde jag. (Typ.)

Är det överflödigt att konstatera att (även) Columbia Road med sidostråk fick min kärlek? :) Jag gjorde inte utflykten för blommornas skull, utan för att ta in omgivningarna, människorna, butikerna samt insupa atmosfären - och det var fint som snus alltihop!

Ledsen om jag blir tjatig, men det finns så mycket att älska i södra England (och säkert i övriga väderstreck också, men det orkar jag inte tänka på nu.).

Efter marknaden gick jag tillbaka mot stationen för att i närheten av den ta del av The London Illustration Fair som då behagat öppna portarna.

Sedan full fräs till fots mot resten av dagens inplanerade äventyr, söderöver.

Och i dylika kvarter passerade jag: 

Första kaffevagnen från 1919. (???)

Kul pub #1

Bensinstation förvandlad till matmarknad.

Kul pub #2

Nougatmunk indränk i så mycket socker att det knappt var mätbart. Men den gick jag uppenbarligen inte förbi - det hade ju varit synd - utan den köpte jag här:

Var egentligen inte det minsta munksugen, men den sortens hål-i-väggen-försäljning är svår att motstå och det är rätt skoj att "proväta" i olika områden.

Så småningom nådde jag officiellt fram till

Om du möjligtvis minns Brixton och i synnerhet "containerstaden" Pop Brixton så är Boxpark i Shoreditch en föregångare. Där finns såväl s k pop up stores (tillfälliga butiker) som ordinarie butiker samt caféer, barer och restauranger.

Tennis visades på storbildsskärm även här.

Sista anhalten för dagen i East End var Old Spitalfields Market, ett inbyggt, kvadratiskt torg fyllt av marknadsstånd med kläder, väskor, smycken, bröd och mycket mer till försäljning. Det omgärdas av butiker i byggnadens bottenplan, på ut- och insida.

Maträtter av olika slag finns naturligtvis också.

Här åt jag, nån relativt avancerad vegetarisk rätt som inte riktigt levde upp till sitt pris, men det gjorde inte så mycket för försäljaren var förtjusande. :)

Den stora överraskningen: Jag blev inte förälskad. Nä. Old Spitalfields Market kändes inte så spännande, kanske för att Columbia Road var så mycket mysigare, kanske för att jag började bli både trött(are) och hungrig, samt att det var gaaanska många människor i omlopp i och kring  marknaden. Att folk inte har något bättre för sig en söndag? ;)

I min promenix mot tunnelbanestationen gjorde nedanstående mig glad:

Kaféliv! Blev varm och hjärtat + fick akut Frankrikelängtan.

Det sista jag såg innan jag påbörjade resan hemåt från Liverpool Street Underground. Intressant pubnamn, tänkte jag, log brett och fotade. 

Ja, milda makter så mycket läggdax det är nu! Varenda gång jag påbörjar ett inlägg tänker jag att "den här gången ska göra det lite snabbt, med bara några foton". Ha, ha, ha och go'natt från mig!

Portsmouth

Portsmouth är inte Brighton och det var egentligen dit jag helst ville styra min lördagskosa förra helgen, förutom tillbaka ner i sängen, men eftersom jag är en sträng helggeneral var inte sängen något alternativ. Det skulle dock bli rätt blåsigt vid kusten och än mer så i Brighton som ligger mindre skyddat än Portsmouth, så det fick bli det senare. Sol och hav - gott nog! Tågresan dit är också något kortare, ca en timme utan byten och jag var så förbaskat trött att jag ville kunna slumra på, utan störande byten.

Portsmouth har ca 200 000 invånare och är den enda brittiska stad som är mer befolkningstät än London. Dessutom så har staden, som i århundraden varit en viktig militär hamn, tidigare varit en av världens mest befästa. Mer knastertorr fakta kan man finna i Wikipedia. Efter mina blygsamma förberedande googlingar visste jag inte så våldsamt mycket mer än att det skulle finnas strand så det räckte och blev över åt mig och en pir att göra om till ettor och nollor i min kamera. Att jag inte skulle behöva överdosera pittoreska vyer hade jag också blivit klar över. Det var OK. Jag ville bara få slöa i solen på stranden, med en bok.

När jag vid halv tio masade mig iväg till stationen i Woking så var det soligt och 21 grader. En bit  kommen längs spåret mot Portsmouth försvann solen. Ju närmare kusten vi kom desto mer mulet blev vädret och mitt humör. Rackarns, så sur jag blev när jag klev av i Portsmouth och upptäckte att det var flera grader kallare än hemma! Anfäkta och anamma! Då hade jag ju kunnat unna mig att stanna i sängen och kurera den gryende förkylningen!

Hm, vilket gnälligt inlägg det här verkar bli, bot och bättring! Jag var i alla fall inte värre däran än att jag orkade dra på munnen åt skyltningen utanför caféet på stationen...

... och vid ingången till de offentliga toaletterna.

Fick igång små sketcher i mitt huvud kring hur det kan ha sett ut innan förbudsskyltarna kom upp.

Jag varken drack eller hade hundar med mig in (Vilken amatör jag är!), men tog ett foto för att dokumentera den dagens (hängiga) Karin innan hon gav sig ut på upptäcktsfärd. (Och så där fånigt brukar jag verkligen inte bära väskan. Det var bara för att jag precis tagit upp kameran. Jag lovar.)

På väg mot stranden passerade jag ett ståtligt stadshus...

...ett antal schyssta pubar ....

...några ganska sömniga kvarter...

... en och annan iögonfallande trädgård...

... och en hare som förirrat sig in i stadskärnan.

På nätet beskrevs Palmerstone Road, nedan, som ett intressant shoppingstråk. Eftersom det bara var en massa kedjor så tyckte i alla fall inte jag att det var så spännande. Kanhända måste man vika av lite för att hitta butiker av mer inspirerande slag, men nu var ju inte shopping anledningen till min Portsmouthvisit.

I södra änden av Palmerstone Road tog en stor park vid och nedanför den, åtskiljd av en strandpromenad, böljade havet. Från Portsmouth kan man ta färja över till bland annat Isle of Wight. I hamninloppet längst till vänster på fotot nedan kan du med god syn skymta en färja.

Det fyllde så småningom på med folk på stranden, men någon trängsel blev det inte. Förbi piren och bortöver väntade mycket mer strand. Sten, sten och ännu mer sten...

Här satt jag och åt en av de godaste fish & chips jag hittills inmundigat. Den firren hade minsann inte legat och jiddrat i frysen! Mums! (Blev faktiskt inget foto på det. Skandal. Men du vet nog hur fish & chips ser ut, eller hur?)

Det blåste generöst framåt eftermiddagen. Bakom en informationsskylt hittade jag dessa båda damer. 

Och bakom glasskiosken frodade romantiken.

Den äldre generationen samlades för att planera kvällens bus.

En annan gamling satt på torget och såg pompös ut, Charles Dickens.

Han muttrade nåt om att han fått för lite utrymme i min undervisning och att min kjol var för kort, men jag brydde mig inte mycket om det när jag kvistade tillbaka till stationen efter en solig och väldigt blåsig dag vid kusten.

Och visst var det läckert att få se hav igen - jättehärligt! Nästa gång får det nog bli Brighton, eller nån annan liten pärla där nere i söder.