Southbank

Rejält mosig i hjärnan och resten av kroppen efter mycket sol och motion i underbara Painshill Park 20 minuters bilresa från Woking fyller jag nu på om förra helgens begivenheter. 

Canary Wharf och jag umgicks fram till sen eftermiddag då jag kände att jag ville se nåt mer.(!?!) Styrde kosan västerut igen, mot London Bridge och klev av på den stationen för att sedan flanera i västlig riktning längs Themsens södra strand. Southbank heter helt logiskt området.

Ovan tunnelbanestationen sticker byggnaden The Shard (skärvan) upp, 306 meter hög. Man kan åka upp och tydligen se hela London därifrån.

Tower Bridge i bakgrunden

Kvällen var fin och det var galet mycket folk som strosade längs floden, åt och drack på restaurangerna och helt enkelt bara vistades i krokarna. Vilket sorl det var!

Kastade ett öga på de dekorativa broarna

samt lånade ett öra och skänkte en peng åt den proffsige musiker som lyckades frambringa Ravels Bolero ur sin fagott, i ett av Londons gathörn.

På den lilla strandremsa som faktiskt existerar nedanför strandpromenaden befann sig ett uppsluppet band till den spontana publikens förtjusning.

Utanför Southbanks kulturcentrum där man bland annat inhyser restaurang och biograf hade de bokloppis.

Ungarna spolades av. :)

Min middag kom från en av matvagnarna längs vattnet, Bill or Beak. Tror jag betalade ca 6 pund för en fantastiskt god kycklingburgare, se nedan. 

BEAK

Grilled corn fed chicken topped W/ an anchovy and lemon Caesar dressing dressing, garlic & rosemary croutons, tempura capers & finished off with fresh parmesan in a toasted brioche bun. (Or Caesar salad)

 

Snog-vagnen där de säljer Frozen Yogurt är väl snarast en installation i Southbank vid det här laget.

  

 Som alltid är det skoj att iaktta människor. Noterade att den blonda kvinnan bara hade strumpbyxa på ena benet. "Festligt", tänkte jag, tills jag insåg att det inte var en mönstrad nätstrumpa jag studerade utan tatueringar...

Tjejen med blå håret var en annan skön ögonöppnare.

Några ömma scener bevittnade jag också.

Men det mest fascinerande vid Festival Pier som båtstationen vid denna del av Southbank heter var nog killarna som skejtade. Så kul att titta på! Och försöka fota! Vilka atleter! Är så impad!

Och som alltid blir jag glad av att se när människor som förmodligen kommer från olika håll i tillvaron enas kring ett gemensamt intresse och finner ett fungerande förhållningssätt.

En kväll som den hade jag egentligen kunnat hänga vid skejtrinken under återstoden av den, men förr eller senare skulle jag ta mig tillbaka till Woking och även på den förhållandevis korta sträcka mellan Waterloo Bridge och Waterloo Station så finns det förstås saker att upptäcka.

När jag lyfte blicken såg jag följande:

Så kan man också tillbringa en lördagskväll!

Åter till "min" vackra station, Waterloo - och hem!

Jo, just det, vid Festival Pier hamnade jag (dessvärre) i samspråk med tre mycket sympatiska herrar i min egen ålder som hade med sig papperskassar med väldigt snygga växter. Det visade sig att de hade varit på The Hampton Court Palace Flower Show, världens största blomsterutställning, som utgjorde en del av min lördagsångest. De talade så varmt om den att jag insåg att jag nog skulle bli tvungen att ta mig dit också, trots allt. Inte på lördagen, men söndagen. 

I nästa inlägg...