The North Downs Way - St Martha's Hill

Om man vill bygga upp en trogen bloggläsarskara ska man förmodligen inte vänta en evighet mellan inläggen...

Utan att gå in på för mycket detaljer har jag genomlidit ett antal i-landsproblem (tonårslynnig dator, nätuppkoppling med stora maskor i) som försvårat min folkbildande gärning. Allt är inte löst än, men jag får ju tänka på min läsare och komma med en uppdatering - från forntiden, förvisso. (Kanhända är det läsare i plural, men vill inte framstå som om jag drabbats av hybris.)

Fredagen den 17 juli (ja, juli!) var en ledig dag för mig. En längtan efter umgänge med naturen samt en önskan om att ta det lite lugnt och kurera ännu en förkylning (börjar det låta bekant?) gjorde att jag bestämde mig för att gå en kortare sträcka längs en led som heter North Downs Way. Den sträcker sig genom Surrey ända till Canterbury och är 156 miles lång.

Jag är så sabla smart. Som att det skulle vara som en picknick i parken att vandra i backig terräng ett par timmar...

Nåväl. Jag läste på och bestämde mig för att gå från pittoreska Guildford till ett ställe högt på en höjd några kilometer därifrån som heter St Martha's Hill. Det såg obscent vackert ut på foton, speciellt de som var tagna från ovan. Jag är bra på mycket, men insåg mina begränsningar och att jag därmed inte skulle få med några flygfoton därifrån.

När man är Wokingbo kan man välja att hårdkoka ett ägg eller ta tåget till Guildford. Det tar lika lång tid. Jag valde det senare denna soliga, blåsiga och sisådär 23 grader varma fredag.

Du får några foton tagna längs ån Wey för att fräscha upp minnet gällande Guildford.

Idylliskt så det förslår!

Tur då att det gled fram en och annan svan med mord i blicken som kunde balansera idyllen något.

Leden tog sig olika uttryck:

Många gånger hittills har jag konstaterat att britterna gillar sina häckar och sitt buskage. Ibland får man en skymt av vad som verkar vara ett paradis, genom en glipa i en otuktad häck, men man svävar i ovisshet, eftersom det inte fanns en chans att se ordentligt. Förmodligen bottnar kamouflaget i en rörande omtanke om personer som är lika lättpåverkade som undertecknad. De fattar att vi inte kan hantera alltför många vyer av nedanstående slag och täpper därför till med sly, buskar och träd. Thank you, Britain!

Lutningen blev kraftig när jag äntligen närmade mig St Martha's Church - flås, flås - och Långben klättrade upp lite för att kunna se över planket in till prästbostaden och visa läsaren hur man kan bo om man har ett välmatat konto. Tyvärr lyckades jag inte få med både utsikten och hur enormt stort huset var.

Sen låg den där, kyrkan, högst upp på kullen, tronande över ett magnifikt landskap.

St Martha's Church

Det dräller av björnbärsbuskar i Surrey.

Klockan var närmare ett när jag kom fram och jag var rejält hungrig efter ett par timmar längs leden. Kanonbra då att jag packat en rejäl matsäck i min rygga!

Eller vänta lite... Jag hade en banan och en halv flaska vatten i min handväska. Orkade inte kånka på så mycket. (Många saker skulle jag velat ta med från Sverige som inte fick plats med i mina två resväskor. Ryggsäck var en av dem. Nu har jag införskaffat en. Kan intyga att jag var den enda vandraren med handväska. Allt för att bli ihågkommen. :))

Eftersom jag redan hade varit ute den totala tid jag planerat för min vandring, 2 timmar (jag envisas med att "glömma" att oavsett hur snabb min promenadtakt är så sinkas den avsevärt av alla fotosessioner längs vägen) så vore förstås det smartaste att gå raka vägen tillbaka till Guildford för att äta och vila. Men... Under en sträcka av leden hade jag sällskap av en hundägare som kunde området utan och innan och tipsade mig om ännu ett utsiktsställe om man avvek lite från leden. Tror du jag kunde motstå det?

Nä.

Någon var uppenbarligen rätt nöjd med att ha kommit ut i naturen, trots att umgänget blev aningen mer intensivt och utdraget än planerat.

Efter en vilse stund där jag hann konstatera: "Här går jag och är lite vilse någonstans i en skog i Storbritannien, vrålhungrig och rejält kissnödig" samt hur förtvivlat tunnsått det var med kiosker längs leden, så tog jag mig genom skogen, tillbaka till leden

och så småningom tillbaka till civilisationen

inklusive en pub

På hitsidan av bilparkeringen rinner ån.

som inte helt överraskande serverade mat och en välförtjänt cider mot betalning till en utsvulten vandrare, halv fyra på eftermiddagen. (Det är SÅ man bäst kurerar en förkylning!) Jag kan meddela att makrillsalladen, även om den var utsökt,  inte riktigt gjorde jobbet utan det fick bli en stadig fika en stund senare.

I mitt blickfång på pubens uteservering siktade jag ett gäng ungar som hittat en suverän tillflykt under bron att gå till efter skolan. En av killarna visade några gånger de andra att det går bra att stå på händer och klättra runt med fötterna mot taket. :)

En hel del har hänt sen ovan beskrivna dag, så tanken är att jag ska rapportera ikapp de närmaste dagarna. Lite snabbt och kortfattat, så där som jag brukar göra... ;)