Födelsedag pa Bermuda

En av de skandinaviska kvinnorna jag fatt kontakt med, Inger, undrade da vi var ute och åt haromkvallen om jag ville folja med ut och springa igar pa morgonen, langs kusten, da hon horde att det var min lediga dag. Jag springer tva-tre ggr/v pa The Railway Trail och hade garna provat en annan naturskon rutt, mot underbara Horseshoe Bay, men vadrets makter satte käppar i hjulet. Regnet vrakte ner nar jag vaknade pa morgonen sa jag bestamde mig for att borja min fodelsedag med att trana inomhus istallet. En halvtimme pa H:s motionscykel och 15 minuters styrkeovningar senare kande jag mig forvissad om att jag skapat tillrackligt med kaloriutrymme for en rejal bit chokladkaka senare pa dagen. För det var den enda tydliga plan jag hade, att jag skulle ata en sjuhejans syndig bit kaka/tårta a la choklad under dagen. Sedan sa ville jag sa klart "upptacka" sa mycket som mojligt i vanlig ordning, men det var underordnat kakplanen. :)

Och eftersom jag skulle vara ledig pa onsdagen (min fodelsedag) sa fick jag redan pa tisdagen valja ut en bukett blommor som present fran H. Sa nu star en ljuvligt doftande vit och limefärgad bukett med bland annat fresia (som for ovrigt ocksa vaxer vilt i tradgarden) och syrener i. Av E fick jag löfte om en dag pa det Spa som finns ombord pa den båt vi ska bo pa ca ett halvar nar vi lamnar Cannes. Det ser jag framemot! Kanske kan det besoket tillfalligt radera nagra av de exteriöra spår som min nära nog decennielånga vistelse i den yngre medelaldern resulterat i? Hoppas kan jag ju alltid... 

Framat elvatiden verkade vädret gora en uppryckning, fran regn och blast till sol, moln och blast, sa jag borjade att planera in storslagna utflykter for dagen och ringde min privatchauffor (Robert :)) for att höra om han fortfarande var intresserad av att kora runt med mig under dagen. Det var han. Vi  borjade med lunch pa Harbour Front som liksom namnet avslojar ligger precis vid vattnet. Det var lite for pretentiost for att jag skulle kanna mig hemma dar, men efter sushin sa drämde jag till med en chokladdessert, for att vara pa den säkra sidan. Sa har sag det ut:

Sedan styrde vi kosan mot Tuckers Town (eller "Suckers Town" som jag hört det kallas). Passerade ytterligare en underbar kyrka jag var tvungen att fota.

Jag var ju i Tuckers Town pa skotern haromveckan, eller ja, inte hela vagen ut, eftersom vagen ut till nagra av de allra dyraste och vackrast belagna husen pa ön sparras av en bom + vakt. (Nagra av de som har/haft hus dar: Ross Perrault, Berlusconi, Pavarotti. Trodde att Michael Douglas och hans walesiska styvdotter ocksa haller till dar, men enligt E sa bor de langs samma vag som vi, dock utom synhall tydligen. (Himla dålig stil, eller hur?!? ;)). 

Igar gjorde så R och jag ett forsok att meddels bil ta oss forbi vakten pa basta fimmaner. Det gick sådär. Vakten hojtade pa oss och undrade om vi var medlemmar. "No, but I'm from Sweden", sa jag optimistiskt.  Sett i backspegeln var det kanske inte århundradets slugaste kommentar, men vem vet vad som lockar fram empatin hos en medmanniska i ett sånt läge? Det gjorde inte den kommentaren i alla fall. Sa vi parkerade bilen en bit bort. Rob skulle uppsoka toalett i klubbhuset vi parkerat vid sa jag traskade i forvag nerfor kullen for att mjuka upp vakten lite med min kvinnliga charm ;) och som ett resultat av det i basta fall ta oss forbi grindstugan gåendes istallet. 

"Well, you know if I let your car by people who live out there complain, but if you walk I don't see you", sa han nar uppmjukningen kommit igang. Sympatisk installning, tyckte jag. Medan jag och vaktsnubben pratade kom en man pa skoter forbi och hejade glatt pa oss bada. Jag sag Rob komma nerfor backen, trodde att han sag mig och fortsatte prata med Mr Vakt. Nagra minuter gick, men ingen Robert dok upp eller var langre inom synhall. Gjorde en ansats att borja ga uppfor backen for att hamta honom nar skotermannen dok upp igen fran det hall vi parkerat bilen. Jag fragade mannen om han passerat Rob. "Does he have gray pants?" "Yes, that's him, hurry up, go get him please!" uppmanade jag. "Are you serious or are you kidding" undrade han. "I'm serious", sa jag med mitt storsta leende. 

Aningen förvirrad men målmedveten gasade skotermannen ivag och tva minuter senare kom han tillbaka mot vaktstugan med Rob bakpå, likt en scen ur den mest kommersiella Hollywoodfilm. Underbart! Som jag skrattade. 

Här har Pavarotti bott. Stackars honom...

Fran grindtugan var det ca 1,5 km ut till slutet av vägen. Langs den sträckan fanns ett antal fantastiska badvikar (och åtminstone en nybliven 39-åring).

Rafflande fortsattning foljer...