Mässa och boulefantasi

Vackra, vackra Cannes centrum uppifrån gamla stans höjder

Jajamän! "Nyckeln" vi införskaffade till datorerna fungerar smärtfritt just nu, så det är det bara att köra på! :) Läste igenom de båda tidigare inläggen jag skrivit och upptäckte en del bortfall av bokstäver samt spännande alternativa stavningar, men, men...

Tyvärr så är klockan redan över tolv, d v s läggdags, men sova får jag väl göra efter årsskiftet, eller så. Jobbade 8-22.15 idag med 1½ timmes paus sen eftermiddag och imorgon är det jobb kl. 8.30. igen. Sovmorgon alltså. Apropå att sova så verkar det inte ha varit vad de flesta deltagare på Mipim-konferensen gjorde i någon större utsträckning under de tre dygn som konferensen varade. Fokus verkar ha legat på att äta, dricka och festa så mycket som möjligt, d v s ägna sig åt "representation".

Cannes har varit helt översvämmat av kostymnissar (ja, mest män) på grund av denna konferens som är Cannes största och som i år härbärgerade 16 000 (!) besökare som på något sätt är involverade i fastighetsbranschen. För två år sedan var mässan dubbelt så stor. Och i en stad med ca 60 00 invånare så märks det! De något finare restaurangerna har varit proppfulla och ett oöverskådligt antal ostron och humrar har glidit ner och lagt sig tillrätta i buken på de välklädda herrarna. Skaldjuren har där skvalpat runt i ansenliga mängder alkoholhaltiga enheter.

Kostympromenad på croisetten under en av mässdeltagarnas alla "pauser"

Ett par svenska män jag växlade några ord med häromdagen sa att 900 svenskar deltagit i mässan. Inte konstigt att jag hört så mycket svenska talas. Mark från London, som jag hade nöjet att prata med en lång stund i går eftermiddag då jag satt i solen på torget (hade ledig e m), avslöjade en del intressanta siffor. (Mark: If you're reading this now, don't worry! I'm not going to reveal that you had an affair during the conference. Your secret is safe with me.)

Han berättade att kostnaden för honom och hans tre kollegor de tre dagarna skulle landa på 40 000 pund. Det är ganska mycket pengar, ne c'est pas? Att hyra en av de lyxjakter som låg uppradade i hamnen precis utanför konferenslokalerna gick loss på 50 000 euro för en dag. Och då lämnade inte båtarna kajen. Självklart har en hel del kontakter knutits och affärer inletts - av mycket olika slag, misstänkter jag - men till vilka kostnader! Intäkterna för konferensen skulle förmodligen kunna få Malawi på fötter...

Lyxjakter på rad framför mässbyggnaderna (filmfesivalen hålls oxå där). Fotograferat under den tid på dagen som kallas l'heure bleu, den blå timmen, (ljuset är fantastiskt då) från takterassen utanför "mitt" sovrum.

(Mark: All jokes aside; It was great talking to you and I hope you got home alright last night!)

Folk på Bermuda var artiga, men här är det ännu viktigare att lägga till ett Madame eller Monsieur. Har aldrig tidigare blivit så "Madammad" som de senaste dagarna. :) Det är ovant, men trevligt. Och tack och lov så är fransmännen mycket trevligare här än i Paris, speciellt när man försöker kommunicera med dem på deras eget språk. (De har bara den fula ovanan att prata på så förbaskat snabbt när man trevande frågar dem något på franska. Lite oschysst, tycker jag.)

Nere på torget finns åtta boulebanor och jag har redan varit i krokarna tillräckligt många gånger för att några av "gubbarna" ska ha lagt märke till mig och bonjourat åt mig. Och häromdagen tror jag faktiskt att min favorit med hästsvansen och kepsen gjorde ett tecken åt mig att komma med och delta, men jag kände mig inte fullt redo att äntra boulebanan än. Måste utöka mitt förråd av franska svordomar först. Har en känsla av att jag kommer att behöva ett gäng sådana den dagen jag åker på stordäng av de gamla boulerävarna.

Mitt potentiella kompisgäng. (Ja, fast egentligen har jag fastnat mer för gubbarna på bortre banan.)


Kan du se framför dig hur jag går där på boulebanan som en i gänget, med den där magnethistorien som de plockar upp kloten med nonchalant svängande över mina bouleklot, tills det klickar till och jag med en snärtig handledsrörelse rycker upp mina klot ett efter ett medan jag nöjt fingrar i min mustasch med andra handen och myser över hur finurligt jag slog bort såväl Jean-Claudes som Phillippes klot? Boule-Karin, åh, kan det bli mer franskt än så?

Bäst att jag hoppar i säng innan jag tappar bort mig alldeles i min franska boule-fantasi. Au revoir, mes amis!