Inledde den med frukost från room service på balkongen. Bullade upp där ute, bytte från morgonrock till shorts och linne, satte mig till rätta med en bok och njöt av sol och frukost. För att kunna befinna mig i sol hela tiden var jag dock tvungen att flytta mig en del, för p g a blåsten så höll kaptenen på att vrida båten hela tiden och jag menar faktiskt hela tiden. Undrar om han insåg hur mycket jobb han åsamkade mig.:)Hur som helst så gottade jag mig åt att äta frukost för mig själv ute på havet, i solen, med den grekiska övärlden som fond och en ledig dag för mina fötter. Faktum är att jag höll på att bubbla över av lyckokänslor!
Vid elva tog jag en fullsmockad tender in till Gaios som är största samhället. (På Paxos bor bara 2400 personer.) Jag strosade inledningsvis lite längs hamnen och tittade in i några av affärerna kring piazzan. Sedan traskade jag ut ur Gaios, vilket var ganska snabbt gjort. :)Jag ville gärna komma bort från klumpen med turister från båten; ut i lite natur, kanske hitta en bit strand att ligga och läsa och sola på. Det blev inget solande på strand och inte så mycket läst heller. (Håller på med Åsa Larssons fjärde nu. Hon är så bra! Fick den av Johan i Cannes i utbyte mot en annan svensk deckare.)Men det blev väldigt mycket fotat, typ 120 bilder...Vilka ljuvliga vyer! Kan knappt fatta att jag får se så mycket fint. Och jag hinner inte smälta en uppsättning med intryck innan det är dax för nya. Lite stressigt nu... ;)
(Avser att sammanställa en lista över alla de problem som den här båtresan för med sig. För det är faktiskt ganska många. Som ovan givet exempel t ex. Festligt nog ramlar de flesta in under kategorin i-landsproblem och eftersom de då inte är av särskilt akut karaktär får listan vänta lite.)
Öborna här, liksom på Zakynthos var jättegulliga; hjälpsamma och vänliga (och ganska skrynkliga ;-)). Någon massturism är det inte tal om på Paxos, eftersom ön är tämligen otillgänglig. Så många av öborna som på något vis är knutna till turismnäringen hämtar även inkomster från jordbruket, t ex som hjälp vid olivskörden under sen höst.
Och apropå oliver så har jag stiftat närmre bekantskap med två olivträd på ön vid de tillfällen det regnade idag. Första gången, då det regnade lätt, befann jag mig helt nära havet och åt då min grekiska ostpaj under ett träd. Andra gången så gick jag på den andra vägen tillbaka in till Gaios, en bra bit ovanför havet. Det fanns inga tak i närheten och det började regna på ganska bra, så jag slank ner i olivlunden på nersidan vägen och tog skydd under ett träd där. Nu är ju inte olivträdens bladverk riktigt i paritet med en hederlig svensk eks, men det silade regnet fint i alla fall. :)
När jag suttit under trädet några minuter och funderat över alla fina ting i tillvaron så dök det upp en man i ungefär min ålder med motorsåg och två dunkar. (Jodå, du vågar fortsätta läsa. Det här är inte en skräckis.) Jag som trodde att jag kanske satt på hans ägor inklusive fårskit hälsade glatt och förhörde mig om hur det stod till med den saken.
Några minuter senare satt vi båda under samma träd, för det regnade kraftigt och vi hade en trevlig, om än något knackig, konversation. Mannen som förstås heter Yannis, - kan det bli mer grekiskt? - har bott hela sitt liv på Paxos och äger fem restauranger på ön. Trots knapphändig engelska så lyckades han efter blott några minuter utröna huruvida jag är gift eller inte och hur gammal jag är. (When there's a will there's a way/vill man så kan man.) Jag såg framför mig hur jag som gift med Yannis skulle framleva resten av mitt liv som härligt rynkig, krum och pepparkaksbrun paxoskäring och dela tiden mellan skötsel av olivträden och att laga mat och städa på restaurangerna.
Ja, nu blir det inte riktigt så. Senare på eftermiddagen så åkte han förbi mig på skoter nere vid hamnen/centrum när jag fotade en båt ur tusen vinklar. Han var på väg till en av sina restauranger och uppmanade mig att komma dit så jag tittade in där och sa "hej". Och "då". Hoppas han snart hittar en trevlig grekisk kvinna som han når upp att pussa på.
När jag kom tillbaka till tenderstationen tjugo i sex på eftermiddagen (sista tendern skulle gå kl 18 och missar man båten så missar man, inte mer med det. Då får man göra vad man kan för att möta upp i annat land. Gulp!) så blev den personal som fanns på plats lättad och förklarade att jag var den sista att bege mig tillbaka. Så tre personal och lilla moi färdades i en skumpig tender med plats för 54 personer mot skeppet utanför hamnen. (Inte helt kostnadseffektivt, kanske.) Faktum är att hela skeppet mer eller mindre medvetet väntade på mig för kapten ville kasta loss och åka vidare så snart som möjligt, p g a blåsten, eller som han sa i sitt anrop till tenderföraren: "Step on it!"
Åh, vilken dag det varit! Är så tacksam för att jag får uppleva det jag får uppleva här (och för att jag är så duktig på att roa mig på egen hand:))! Nu väntar ett glas vin på mig i en hytt på personaldäck. Har redan lyckats "nästla mig in" där. Kul!
No comments:
Post a Comment