Lausanne

Min lediga dag i tisdags tillbringade jag i Lausanne, samt på tåg till och från Lausanne. Resan tar två timmar i ena riktningen. Det är samma resrutt som till Neuchâtel, men 45 minuter längre söderut. Jag gnällde en del om resan till Neuchâtel; att vi passerade ett gäng alltför pittoreska byar i anslutning till några av alla vinodlingar som finns i området. Mellan Neuchâtel och Lausanne var det om möjligt ännu "värre". Ofattbart! Tåget smet förbi nåt litet samhälle som var så otroligt charmigt/vackert att jag högt utbrast: "Lägg av! Det är inte sant!" Och på plats Lausanne fick jag också flera sådana upplevelser, så helt blasé på Schweiz skönhet har jag ännu inte blivit. Tack och lov!

Väl framme i Lausanne, Schweiz fjärde största stad med ca 130 000 invånare, begav jag mig mot konstmuseet - ja, ännu ett, tröttnar aldrig! - Fondation de l'Hermitage medelst buss nr tre som klättrade uppför höjderna. Det var ingen lång bussresa, men dra mig baklänges vilka höjdskillnader de har i stan! Kan det ha nåt med Alperna att göra? ;)

Museet ligger vackert beläget i en park med utsikt över sjön Lac Leman och, just; alper. Den aktuella utställningen är en retrospektiv sådan om/med Edward Hopper. Tyvärr så var hans förmodligen mest kända verk, Nighthawks, inte med, vilket var en besvikelse, men det var trots det en mycket intressant utställning av en mångsidig konstnär. I källaren har de kinesiska bruksföremål i keramik från ett par olika dynastier (Ming, Qing), välbevarade, fina och så oerhört gamla. Fascinerande!


Vy från Fondation de l'Hermitage som ligger i en högt belägen park.




Med mer tid och ett mer sportintresserat sällskap - nä, alltså, nu hade jag inget sällskap alls, (förutom då min klon som var inne och snackade på apoteket, se nedan) men om jag haft med mig någon som var mer sportintresserad än jag - hade jag gärna besökt Olympiska museet och titta på Carl Lewis skor m m. En annan gång?


Jag åt en muchas megasmaskig lunch på L'Elephant Blanc mellan slottet och katedralen. Restaurangen var ett s k hål i väggen, fullknökad med folk och den visade sig bjuda på väldigt god lunch. Jag åt och njöt stort av dagens: Kycklingbröst fyllt med mangold och vitlök, risotto med härlig vinsmak samt färska ärter. (18 franken).

Vy över Lac Leman

Den här gången gick det bättre med franskan, värmde ju upp den i Neuchâtel härförleden! :) Mitt stoltaste språkögonblick i Lausanne var när jag på ett apotek lyckades efterfråga värktabletter med en speciell verksam substans, specificera vad de skulle användas till samt "diskutera" för- och nackdelar mellan två olika typer av värktabletter. Vem hade kunnat ana att min apoteksfranska var så "bra"? ;)

Katedralen, ovanför en av Lausannes charmigaste gränder

Under detta år har jag skickat många vykort. Och med tanke på vilka vackra platser jag besökt kan man tycka att det borde varit lätt att hitta fina kort. Icke! Visserligen så är jag ganska kräsen, men vykortsutbudet har många gånger varit förvånansvärt nedslående. Det har varit dålig kvalitet på fotona, märkligt tråkiga motiv, ej uppdaterade kort från 60-talet, fasansfulla inramningar o s v. Jag vet inte hur många gånger jag stått och snurrat på ett vykortsställ, frustat över hur fula korten varit och tänkt att "de där kunde jag gjort bättre". Kör månne vykortstillverkarna med någon slags omvänd försäljningstaktik som jag ännu inte greppat?

När jag lämnade Lausanne kvart i sju på kvällen lyste solen fint på snön på bergstopparna på andra sidan sjön, lyckades jag skymta mellan huskropparna från tågfönstret. Fick tyvärr inga foton på det, vilket grämer mig. Men jag ska försöka att hålla de underbart vackra ögonblicksbilderna i behåll i minnesbanken. Lite senare på återfärden så var skymningshimlen ljuvlig, som ett täcke av ulliga, asymmetriska molnränder, varannan vitaktig, varannan röd/rosatonad. Det var häpnadsväckande att bevittna och en härlig avslutning på en lång utflyktsdag.

Bastubad med schweizare = kulturkrock!

Äntligen, efter sex veckor här i Bad Schinznach så har jag besökt termalbadet, och vilken upplevelse det var! Bad Schinznach består av en klinikdel, en hotelldel - respektive del med knappa 40 rum - två termalbad, varav det ena (som är från Kristi födelse, typ) byggs om just nu, ett kapell, en pub samt golf- och tennisbanor. (Jag tror att jag fick med allt.) Från mitt rum tar det två minuter att gå till badet men jag har ändå inte lyckats ta mig dit för att löga mig, förrän idag.

Förra veckan var helvetisk. Jobbsituationen har varit jättejobbig ett tag p g a att mannen jag tar hand om varit riktigt dålig och när jag inte jobbat så har jag tänkt på jobbet. (Hm, det påminner om läraryrket.) Och det är förstås så att det är extra svårt att släppa jobbtankar när man som jag bor på arbetsplatsen. Imorgon ska jag dock för första gången på två veckor ha en ledig dag. Den är hett efterlängtad och imorgon bitti tar jag tåget härifrån så snart jag ätit frukost. Då ska jag tanka ny kraft med hjälp av miljöombyte och nya intryck. Det ska bli skönt!

Och idag har jag haft en helt ledig eftermiddag och kväll. Det var också skönt. Bestämde mig efter lite funderande att ett bra sätt att varva ner och pyssla om mig var att gå över till badet (som för övrigt är gratis för oss som bor på hotellet eller kliniken). Mitt premiärdopp på termalbadet Aquarena har alltså gått av stapeln och det innehöll faktiskt fler överraskningar än jag kunnat föreställa mig. Summa summarum så har jag druckit vatten som smakade som det luktade, nämligen som om någon fisit i det, i 40-graders värme och 90% luftfuktighet inhalerat eukalyptusånga, sett fler snoppar än det rekommenderade veckointaget och fått en obegriplig reprimand i ena bastun (på schweizertyska, need I say more?). Jodå, det var en innehållsrik eftermiddag.

Aquarena är en mycket fin anläggning, "med något för alla", som det brukar heta. Barnfamiljerna höll till i ena delen, pansjisarna i en annan och de nyförälskade hånglande tonåringarna i ytterligare en. Jag som inte tillhör någon av kategorierna flöt emellan, kan man säga. Självklart var jag tvungen att prova allting. Jajamän! Utebadet, innebadet, fyra olika bastur, flodströmmen, det varma fotbadet, massagestrålarna, jacuzzin, att dricka termalvattnet (se ovan! Irk!) o s v. Det enda jag hoppade över var kallbadet ute på terrassen. (Det blev för "krångligt", se nedan!)

Jag måste säga att jag inte var beredd på all nakenhet! Några "utomkroppsliga ögonblick" har jag allt haft idag, när jag liksom svävat över mig själv och sett allt från viss distans. Det första tillfället var redan när jag anlände och skulle kliva in på damernas avdelning för att byta om. Det fanns nämligen ingen sådan avdelning. Oavsett kön så traskade man in genom ett slags singelbås med dubbla dörrar, liknande sådana som racehundar och hästar står i. Där inne kunde man låsa dörrarna och byta om, insåg jag snabbt. Men jag började med att kliva igenom båsen och kom då fram till klädskåp och ett antal bara mansrumpor. Här vill jag understryka att jag inte har någonting emot nakna mansrumpor, per se, men jag var oförberedd på denna mixade situation. Fann mig dock ganska snabbt.

Bastandet däremot... Då jag kom upp till den våning där basturna (pluralform?) är så vimlade det plötsligt av nakna människor, av båda könen, mest män. Det kändes som att befinna sig en en film där huvudpersonen drömmer något konstigt och plötsligt befinner sig i en helt absurd situation. Den som drömmer vet hur galet allting är men alla andra beter sig som om de gör något alldeles normalt, som att köpa två liter mjölk på Ica. Tänk Kejsarens nya kläder.

För det mesta smälter jag in bra här i Schweiz, på gott och ont, men i eftermiddags kunde jag lika gärna ha burit bjällror och pannlampa. Jag slank inte obemärkt igenom de vana schweiziska lögarblickarna. Har sällan känt mig så pryd.

Jag trodde att det kanske var utanför duscharna som schweizarna "släppte loss" lite, för att sen samla ihop sig med ett badlakan i bastun. De är ju så himla disciplinerade att jag tänkte att de kanske behövde en ventil från all ordning på något sätt, ergo; strutta runt lite i all halvoffentlighet, i födelsedagsdräkten. Hur som så spolade jag mina fötter i desinficeringsduschen - och var helnöjd med mig själv att jag fattade galoppen, låtsades smälta in, fast jag innerst inne visste att det var totalkört - och styrde kosan mot första bastun, som var en slags ångbastu med en massa doft. Där inne var det dimmigare än slaget vid Lützen. Jag gick in i ångan, tog duktigt en gummidyna att sitta på ur ett kar med desinficeringsvätska (mm, är det ordning och reda i Schweiz eller...) och tog plats nära dörren, osäker på om jag var ensam därinne eller inte. Någon minut senare så gick två kroppar ut, två nakna sådana, en av varje kön, lyckades jag urskilja. Hoppsan, Kerstin! tänkte jag. Här visades en sida av schweizarna som i alla fall inte jag tidigare kände till.

Aquarena by night


I nästa bastu var det... varmt. Och NAKET! Där var folk som satt och låg åt alla håll. Jag vågade först inte titta mig omkring utan satte mig på första bästa ställe med badlakanet virat om mig. Under de första minuterna satt jag och undrade lite över om det kanske var en bastu för enbart män för när jag klev in var det flera klockspel som bjällrade. Men jag insåg så småningom att det fanns minst en kvinna utöver mig själv i hopen. I den bastun hade jag också en utomkroppslig filmupplevelse. Satt och log lite åt den och funderade över kulturkrockar. Tills en äldre man surt harklade ur sig något till mig när han var på väg ut ut bastun och nickade mot mina fötter. Jag förstod på frånvaron av ett leende att han inte komplimenterade mitt nagellack. (Djupt plommonfärgat, är själv rätt nöjd med det. ;)) Jag frågade bastuklubben om någon kunde översätta harklingarna till högtyska. Det visade sig att jag brutit mot regeln om att inte sätta fötterna direkt på träbänken. Badlakanet måste vara emellan. (OK, Schweiz, hur petig kan man bli? Rumpan var inlindad och fötterna desinficerade...)

Den förklaringen ledde till en tillfällig överhettning i hjärnan hos mig under de sekunder då jag funderade över hur jag på ett obemärkt sätt skulle kunna arrangera om frottén så att den skulle räcka att sätta fötterna på men samtidigt helst fortfarande täcka vissa valda delar. Fann ingen tillfredsställande lösning på problemet och gick därför strax därefter ut.

Det var härligt att simma i 36-gradig värme och avkopplande (men uppenbarligen även en smula överraskande) att basta och jag fick ett antal intressanta funderingar över kulturella skillnader och syn på nakenhet med mig från besöket på badhuset. Det är absolut inget som säger att schweizarna är småtokiga. Jag lutar snarare åt att det är vi svenskar som är knäppa som håller så hårt på att skilja könen åt och att dölja våra kroppar. Det var verkligen en spännande tankeställare! Och nästa gång ska nog jag också näcka. :-)

Retroaktivt om påsk i Cannestrakten

Som den minnesgoda läsaren av bloggen vet så har jag haft mer trassel med internetuppkoppling och dylikt rörande mitt bloggande under resans gång än vad jag kunnat fördra. I påskas skrev jag ett långt inlägg i Word och hade sen problem med att kunna klistra in texten i bloggprogrammet och behålla läsbar text. Testade igen nu, och det funkade, så; Håll till godo:

Sitter och jäser på sängen mätt och belåten efter en hejdundrande påsklunch. Ja, nu var det inte så mycket påsk över den, däremot hejdundrande. Har ledigt för kvällen. Ska gå ut och äta något lätt om ett tag (om jag orkar, annars fokuserar jag på flytande föda) och sedan svänga in på ”min” pub, den irländska jag berättade om tidigare. Folk här verkar inte fira påsk i någon större utsträckning och det mesta är öppet som vanligt. Handlade t ex på marché igår förmiddag. (Marchén är fortfarande underbar, men dyr! (Fast det är ju inte min huvudvärk.))

Den nedrans uppkopplingen fungerar förstås dåligt, för det är sällan något som har med privat internetanvändning att göra som fungerar smärtfritt, men jag försöker hitta sätt att lura systemet. Säkert väääldigt framgångsrikt… :-S

En affärskontakt till H från Sverige med hus på Rivieran bjöd med oss alla på lunch på restaurangen till art deco-hotellet Belles Rives som ligger precis vid vattnet i Juan les Pins, ca 20 minuter från Cannes. Där åt vi magiskt god mat under några timmar och skojade om att vi egentligen kunde nöjt oss med att beställa några drinkar och strunta i maten för vi fick in så många smårätter vi ej beställt. Önskar att jag fotat under hela måltiden, men jag la band på mig tills efterrätten kom, då var jag bara tvungen att fota!

Hotellet Belles Rives en gråmulen dag

Jag och affärskontakten beställde samma mat: till förrätt hummercanneloni, till varmrätt en för mig okänd men perfekt olivoljebakad vitfisk (kommer inte ihåg namnet) och potatis med tryffelhölje, späda grönsaker och två olika, konstfullt upplagda såser, efterrätten var en chokladkreation (vad skulle jag annars beställa?) utan dess like. Enormt gott allting och vackert att se på. Till det dracks bubbel som inledning och vitt vin till maten. (Vet inte hur många som är intresserade av detaljerna, men… här är de. :))

Före förrätten fick vi först in små otroligt spröda rån med någon slags grädd/färskostblandning i med små, små skinkbitar (ja, jag åt det) samt vad som såg ut som profiteroler fast med gåslevermousse i. Lyx deluxe. Direkt efter det fick vi in små glas med en slags mousse bestående av guacamole, krabba och parmesan. Det var tjusigt serverat med en liten viol, ett gräslöksstrå samt en parmesanflaga i varje.

Fortfarande innan förrätten dykt upp fick vi välja mellan fyra olika sorters bröd. Så goda! Efter varmrätten blev en helt otrolig ostvagn inrullad. På den fanns ett tjugotal fina ostar som presenterades för oss. Vi beslöt oss dock för att hoppa över osten och koncentrera oss på desserten. Det gjorde vi helt rätt i. Vilken dessert! Och det var inte slut där; efter efterrätten kom automatiskt en efterrätt till. Vilket ställe! Men så sorgligt ont om plats det hade börjat bli hos verkmästarn i magen! Vi avslutade med kaffe.

Efterrätten...

... och rätterna efter efterrätten...

Summa summarum så var det en toppenlunch – representationslunch, I like it! - som jag är glad att jag inte betalade (enbart maten gick loss på ca 100 euro/person) med jättefin service. En person tog beställningen, en skötte vinet, en kom med bröd och minirätterna o s v, men utan att det var stelt och pretentiöst. Det enda som grämer mig med besöket var att de chokladpåskägg som fanns i entrén till hotellet av någon anledning inte fastnade i kameran när jag fotade, upptäckte jag nyss. Synd, för det ena ägget var det största chokladägg jag sett, ca 80 cm högt i mörk choklad med hotellets initialer på framsidan.

Jag presenterades för den affärsbekante som ”Karin, vår allt-i-allo, som fixar allting”. Och, visst en hel del fixar jag. I veckan som gått har jag t ex varit och köpt fax och telefoner som jag bar hem och installerade till mina arbetsgivares stora förundran och beundran. Härligt att kunna imponera på folk! J Jag ränner också över stan för diverse specifika matinköpsuppdrag; den godaste grillade kycklingen, den irländska rökta laxen, de frysta norska räkorna. Och det mesta löser jag faktiskt på franska (vi kan väl kalla det för franska i alla fall). ;) Är redan stammis på några ställen här, tobaksaffären där jag hämtar tidningar till H, brödbutiken där vi dagligen köper vår baguette , ja och den irländska puben förstås. Vet inte om det är bra eller dåligt... :-S

Har aldrig tidigare haft en stampub på det viset, men det är ett enkelt ställe med trevligt och lättpratat folk och vänlig personal och den ligger knappt fem minuters gångväg från mig så det är ett perfekt ställe för mig att knyta kontakter på, vilket jag gjort. Har bl a lärt känna en ung man som heter Camille och kommer från norra Frankrike. På min nästa lediga dag ska jag följa med honom till andra sidan L’Esterel-bergen i närheten av Var. Det är tydligen vackert där. Och i onsdags kväll blev jag medbjuden några andra fransmän på middag. Det var kul och en intressant upplevelse. (Det är den censurerade sammanfattningen. Mamma och pappa läser ju bloggen, eller hur? ;) )

En av de fransmännen talade jag så gott jag kunde med igår när jag var på puben – han kan bara franska – och han vidgade mina vyer på yachtfronten an aning. E upptäckte häromdagen, från vardagsrumsfönstret, en jättejakt i hamnen, på ett ställe där privatbåtar vanligtvis inte får lägga till. Hon blev eld och lågor och kom fram till, baserat på sina skvallertidningskunskaper, att den är en av världens största och tillhör Bill Gates (tidigare?) samarbetspartner (Paul Allen?). Samma kväll smög jag ner i hamnen, klättrade lite och fotade. Wallraff nästa! ;)

Kvällen därpå stämde jag av uppgifterna med Richard som jobbar med båtar. Sa att det var den största jakt jag någonsin sett och undrade om han visste mer om den. Då sa han att den är liten i jämförelse med flera av de båtar som ligger i Monaco och St Tropez. Trodde honom först inte och anade att språkförbistring gjorde att ha missuppfattade mig. Men, nej, tydligen så var inte båten i vår hamn just nu något att skryta med, Richard har jobbat på betydligt större. Otroligt! Känner mig som lilla blåögda lantlollan… (Mina blåa ögon väcker faktiskt en del uppmärksamhet här.)

Lyxjakten Octopus på håll med ön St Marguerite i fjärran

Och på närmre håll på min Wallraff-runda

Det blev inte så mycket påsk här i huset. Jag gjorde karakteristiska Karin-ägghalvor igår (långfredag). Skulle gärna fått liiite mer påsk, men jag klarar mig.

Jag har gjort framsteg när det gäller mitt favvogäng på boulebanan. Gubbarna känner igen mig, blir glada när jag kommer och pratar på franska med mig. Har fått tips om var jag kan köpa mina egna klot. :)

Så här i efterhand när jag tittar på bilderna så inser jag hur bortskämd jag blivit med fantastisk mat och kreativa uppläggningar, för jag tycker inte att fotona av desserterna är lika märkvärdiga längre. Oops! Hur ska jag kunna komma hem och äta "vanlig mat" igen? Som inte är upplagd på uppvärmd tallrik? Ärligt talat så ser jag framemot att kunna fixa min egen mat igen, att baka samt att få göra i ordning mitt kaffe som jag vill ha det, så det ordnar sig nog. Men jag som redan tidigare var en kräsen restauranggäst det fåtal gånger jag åt ute misstänker att jag kommer att få ännu svårare att gå ut framöver och tycka att det är värt pengarna...

Dessertbuffé

Här kommer bildbevis på den omtalade dessertbuffén som alltid dukas upp på fredagarna på restaurangen som är till för kurhotellets och klinikens gäster. Känner mig alltid som ett barn på julafton när jag ser alla upplagda läckerbitar och ena servitrisen konstaterade skrattande att min blick var glansig. Inte undra på det!

Jag lassade på ovanligt mycket idag, om än fortfarande ganska blygsamt jämfört med en del av pensionärerna här. Det gäller verkligen att att planera hela måltiden på ett strategiskt sätt så att man håller igen på för- och(!) varmrätt för att få skapligt med plats över för det viktigaste; desserten. Tur att det är små portioner, men jag måste erkänna att jag faktiskt inte åt allt. (Övervägde att mejla Madonna och höra om hon ville ha mina rester att skicka till barnen i Malawi, men jag nöjde mig med att låta det dåliga samvetet gnaga.) Utnämner whiskeymoussen - chokladskålen till höger - till dagens favorit.

125:e inlägget - höstbilder från omgivningarna

På förmiddagen så gick jag i stort sett samma runda som jag vanligtvis springer. Kameran följde med och nu kan du också göra det! Välkommen!









Tillbaka igen. På fotot ser du den äldsta byggnaden tillhörande kurorten som grundlades på mitten av 1600-talet.

Tack för sällskapet! :-)

Tre månader kvar till hemfärd

Ja, tiden rullar på. Om Gud vill och byxorna håller, som H brukar säga, så varar mitt jobb tre månader till och sedan befinner jag mig åter på svensk mark. Tjoho! Vi lämnade Zürich på förmiddagen idag och befinner oss igen på landet, i Bad Schinznach.

Eftersom (1) det som vanligt tagit en halv evighet bara att gå igenom de foton jag tog under en timme ute i Zürich igår kväll och eftersom (2) jag inte lyckades somna förrän framemot halv två i natt och eftersom (3) den här arbetsdagen varit en riktig nagelbitare så blir det här inlägget inte så långt. Måste komma i säng. Ett foto från gårdagens fotosession blir det i alla fall. (Och lite värdelöst vetande som är bilrelaterat.)



Bil 1) När jag kom tillbaka efter fotandet till det hotell vi bodde på i Zürich, för tredje gången, så var precis en av dörrvakterna på väg att rulla ut med ena Rollsen. Han stannade till och undrade glatt om jag ville hänga med på en runda. Det hade jag förstås gärna gjort om inte det skulle renderat honom sparken. Synd. Det hade kunnat vara trevligt att ta en tur genom kvälls-Zürich i en Rolls Royce.

Bil 2) Några timmar tidigare när jag var ute och promenerade så passerade en röd Triumph mig, med en snygg karl i, när jag gick förbi Hauptbahnhof. Vi fick vad som skulle kunna beskrivas som uppiggande ögonkontakt, men den positiva känslan som infann sig hos mig som följd av blickarnas möte gick snabbt över när jag såg att han hade en barnstol i passagerarsätet. I sin tvåsitsiga bil. Var skulle då jag sitta? Bad planning. Very bad.

Jag ska återkomma med fler foton från Zürich. Nu är det go'natt från mig!

Neuchâtel - tar de då aldrig slut, de löjligt vackra vyerna?

Knappt en och en halv timmes tågresa från Bad Schinznach i sydvästlig riktning, vid den franska gränsen, ligger orten Neuchâtel. När ungefär en tredjedel av resan återstod övergick språket på de digitala info-skyltarna i vagnen till franska och konduktören tilltalade passagerarna i första hand på franska. Och i Neuchâtel var det uppenbart att franska är huvudspråket; alla skyltar var på franska, likaså böckerna i bokhandeln. Festligt, bara så där! Undrar var den magiska språkgränsen går exakt. Kanske i någon av de äckligt charmiga små byar som vi passerade och som har Neuchâtelsjön (som för övrigt är Schweiz största sjö som ligger enbart i Schweiz) på ena sidan och vinodlingar ovanför sig på andra sidan. Det var hur om helst en kul utmaning att skaka liv i den lilla franska jag kan, än en gång.


Dockorna på bilden nedan kallas Les automates och de förevisas på Musee des arts et histoire en dag i månaden. De tillverkades under andra hälften av 1700-talet av en ovanligt skicklig urmakare och hans son och blev på sin tid en världssensation. I bergen ovanför Neuchâtel är det många urmakare som suttit och häckat genom åren. Dockorna är från vänster tecknaren, musikern och skribenten. Alla tre kan med hjälp av avancerad mekanik utföra uppgifter som för tiden var exceptionella. Pianospelaren spelar t ex pianot "själv". Det är inte ett självspelande piano.

På samma museum har de för närvarande en utställning med verk i lappteknik; Patchwork, med konstnärer från framförallt Schweiz. Jag blev enormt imponerad över teknisk skicklighet och fantasi, även i denna utställning. Så många pysselidéer jag fick! Saknar att greja med mina kreativa projekt. (Och hur ska det bli med mina hemgjorda julkort i år? undrar jag.)


Namnet på konstverket: Bataljinteriör. :)


En av världens vackrast belägna lekplatser?


Naturligtvis har Neuchâtel precis som alla andra orter i Schweiz en Altstadt, gammal stadskärna.

Ja, ursäkta den bristfälliga kvalitén på fotot, men jag är tvungen att visa ett av det häftigast belägna slott jag sett. Slottet ligger strax söder om Olten och man ser det i ungefär 10 sekunder i en kurva innan tåget åker in i en tunnel. Jag fotade alltså, snabbt som blixten, genom tågfönstret. Måste förlägga en dag i Olten med omnejd framöver, bl a för att se slottet på närmre håll.

Nu måste jag verkligen sova. Jag har bott hos goda vänner till H och E i Zürich ett antal nätter (och inte haft tillgång till dator), men nu sovit två nätter i Bad Schinznach i samband med min lediga dag - som jag alltså förlade i Neuchâtel. Tidigt i morgon bitti åker jag in till Zürich igen för att jobba och senare under dagen checka in på (samma) hotell (som tidigare) igen. Vi kommer att stanna i Zürich över helgen i alla fall. Och jag får erkänna att det är trevligt att komma in till otroligt fina Zürich igen. Vilken stad!

Habsburg

I två dagar har jag varit sällskapsdam utan sällskap, förvisso en paradox och det känns underligt. Mannen jag tar hand om åkte tillbaka till kliniken i Zürich igår morse och hans fru följde med. Själv blev jag kvar här ute på vischan, avvaktandes besked om att kunna åka in till Zürich, jag också. Nu är det klart att jag ska ta tåget in imorgon. Skönt! Medan jag befunnit mig i limbo här har jag läst, tvättat, mejlat, kollat jobb på nätet och promenerat.

Vid elvatiden idag så gav mig ut på slottsjakt. Inte så att jag tänkte förvärva ett, bara stifta närmre bekantskap med ett slott som ligger på en höjd ovanför Bad Schinznach och som jag endast vid fåtal tillfällen lyckats skymta från avstånd.

Efter dryga tjugo minuters tämligen brant promenad- puh! - genom skogen så vecklade en härlig utsikt ut sig. Underbara, vackra Schweiz! Skogsklädda berg och gröna dalar med bebyggelse. Kossor och får i hagar och vidunderligt snygga moln i skyn. Ja, det är lätt att bli lyrisk över vyerna i det här landet!


Någon annan än jag som får Prins Eugen-vibbar?


Slottet, Schloss Habsburg, med anor från tidig medeltid inhyser idag en restaurang. Säkert med synnerligen uppdaterade priser. Från slottstornet är utsikten imponerande. Inne i slottet kan man köpa viner med namnet Habsburg, tillverkning i Schinznach Dorf. De har såväl, vitt, som rosé och rött. Och i sluttningen nedanför slottet växer vinrankorna.


Slottet med vinodling.




Det visade sig ligga en hel liten by i anslutning till slottet och den traskade jag förstås igenom. Som jag tidigare mentalt noterat så eldar man en hel del på landsbygden i Schweiz, eller snarare förbereder sig för att kunna göra när det smäller till och blir istid igen. Det är nämligen ofta ved snyggt uppallad mot någon av ett hus väggar. Habsburg-Dorf var inget undantag. De hade allt sina vedstaplar där också. En annan sak jag la märke till var alla kaninburar utomhus. Uppenbarligen så gillar byborna sina kaniner - och jag är inte säker på att jag vill veta exakt hur...

Genomfartsvägen i Habsburg-Dorf.

Autobahn ringlar sig fram och försvinner sedan in i en tunnel. Grönskan är så kompakt att man inte ens skymtar floden Aare som korsar under motorvägen.


Det var en fin, men på uppvägen ganska svettig, promenad och i byn, strax nedanför slottet, stannade jag till och förundrades över den bjällerorkester som pågick utan paus i fårhagen där. Det var läckert att lyssna till den gratiskonsert de betande fåren omedvetet erbjöd. (Ja, hur omedvetet det var har jag egentligen ingen aning om. Kanske är fåren sjukt trötta på bjällerklangen dagarna i ända och redo att kasta sig mot elstängslet.)

Nu ska jag gå ner till den s k hotellhallen och försöka trycka i mig lite fika, eventuellt som kompensation för den dessertbuffé här jag kommer att missa när jag är i Zürich imorgon. Och jag som tänkt flera gånger att jag borde fota den så att du får se vad jag brottats med här varje fredag! Men om du tänker dig ett riktigt fint konditori, så långt från Delicato du kan komma, små portioner/bitar av allt, ungefär femton olika sorters mumsbitar att välja mellan (jag tycker att det blivit fler och fler för varje vecka, nån slags obehaglig konspiration mot mig, månne?), vackert upplagt, ja då är du nånstans i närheten av fredagsupplevelsen här på Bad Schinznach.

Ha en härlig helg!

Bern - topp tio på livskvalitélistan

Din hängivna guide Blondie (mitt fyra dagar gamla alias). Denna gång i Bern. Fotot är taget nedanför Bundeshaus.


I fredags kväll när jag ägnade mig åt en lös planering av min lediga lördag så funderade jag över flera resmål, men bestämde mig så småningom för Bern, den schweiziska huvudstaden med knappt 130 000 invånare. Bern är Schweiz fjärde största stad, efter Zürich, Geneve och Basel. Den medeltida, välbevarade stadskärnan finns sedan många år med på Unescos världsarvslista. Floden Aare snirklar kring gamla stan som har formen av en halvö. Bern har utsetts till en av tio städer i världen där man kan uppleva mest livskvalité och det har jag full förståelse för, för Bern är nämligen en underbar stad. Basel får stryka på foten och det är faktiskt så att t o m älskade Zürich har tuff konkurrens här. Tut mir Leid, Zürich, aber so ist es!


Bundeshaus, där den schweiziska regeringen håller till, från framsidan. Torghandel pågick på torget utanför. Vädret var ljuvligt och det var mycket folk i farten.



Aningen motljus, vy in mot gamla stan från Kornhausbrücke. Nedanför grönskan flyter Aare. Se bilden nedan.

En del av den flera km långa arkaden som är en av världens längsta väderskyddade shoppingpromenader. Notera de vita källarluckorna i valvet längst till vänster. Alternativet till att ha sin butik inne i arkaden är att ha den i källarplanet med ett par luckor som entré (och då står de så klart på vid gavel när det är öppet).

Zytglogge. Alltså, Zytklockan översatt från schweizertyskan.

Strax innan klockan ett samlades en hel hop turister nedanför klockan. Nyfiken i en strut/undertecknad/Heidi/Blondie anslöt sig till hopen och stod med kameran i högsta hugg och förväntan aningen uppskruvad. När så klockan blev ett så ... ja ... slog klockan ett, helt enkelt. Inte mycket mer att rapportera. Folkskaran skingrades snabbt och diskret åt olika håll.

Det är säkert mer action klockan åtta. Eller så.

Faktum är att jag denna gång inte hittade några särskilt lockande konstutställningar på nätet, så i museiväg nöjde jag mig med Einstein-Haus. I en tvårummare i det s k Einsteinhuset, längs gamla stans mesta shoppinggata, så satt år 1905 det då unge geniet och klurade tillsammans med sin fru på den speciella relativitetsteorin. Det gjorde de som bekant med viss framgång. Nedan Alberts betyg från skolgången i Aarau (som ligger i närheten av Schinznach Bad).



Nedan: Bärengraben (ung. björngraven) på andra sidan floden från gamla stan. Enligt sägen så döptes staden i slutet av 1100-talet efter en björn som grundaren av staden dödat. På schweizertyska heter staden Bärn. Björnen återkommer i stadsvapnet och på andra sätt som symbol för staden. Björnparken är ett av de tydligaste kännetecknen för staden och en populär turistattraktion. I förstoring kan man skönja minst tre björnar i bilden. (Where's Waldo?)


"Björnen sover..."

Ett alternativ till den traditionella badankan? Kunde säkert liva upp lögarkvällarna hos den genomsnittliga småbarnsfamiljen.


Staden visade sig verkligen från sin bästa sida i sommarvädret; arkitekturen, omgivningarna, grönskan, floden, höjdskillnaderna. Fast jag kan tänka mig att Bern charmar besökare även under flertalet dagar övriga årstider.




Sist men inte minst så kan jag nu offentliggöra att jag har varit på min första Tobleronefestival. Äntligen! :) Blir det mer schweiziskt än så? Toblerone som tillverkas i Bern hade 102-årsjubileum i lördags och det firade man på olika sätt, ballongutdelning, ansiktsmålning, konsert o s v, på ett av stadens torg. Kronan på verket, för mig som chokladälskare och vuxen (enligt passet), var åsynen av den rekordstora 102 kilo tunga Tobleronekakan som bokstavligt talat hackades upp i bitar till publiken.


Svar "ja". Klart jag smakade! Armbågade ner några barn och tog för mig.
;)

Lite Sound of Music från Schinznach Dorf

Nu har jag sprungit - flög fram som en hind över markerna - duschat och ätit. Härligt! Kvällssolen log vackert åt mig där jag joggade genom skogen. Är innerligt tacksam för min starka, friska kropp som framgångsrikt kan hantera dylika rundor.

Och promenadrundan igår förmiddag, blev som jag skrev tidigare, omfattande. Jag var ute och gick, förvisso med kortare fotopauser, i drygt 2,5 timme. Uppskattningsvis är det ca 4 km till Schinznach Dorf (Dorf = by på tyska), närmsta vägen (fast den tog så klart inte jag, inte dit i alla fall). Byn har 1600 invånare och är omgiven av bl a vinodlingar. Schinznach har ett eget vinmärke, med såväl vitt (Chardonnay och Riesling) som rött vin (kan ej druvan). Vi dricker det till maten här ibland och vinerna är klart godkända.


Schinznach Dorf vid bergets fot



Lägg märke till att det skymtar några äkta schweiziska kossor till höger (de hade faktiskt bjällror på sig, bara en sån sak)!

Förutom att tillfredsställa min sedvanliga nyfikenhet på det som finns runt omkring mig, så var syftet med spankulerandet även att finna ett apotek och när jag gått igenom nästan hela byn (Bagheeras kommentar "nåja, det går väl ganska fort" som pendang till Baloos erbjudande att lära Mowgli "allt han kan", poppar upp i huvudet i såna här lägen) så materialiserade sig faktiskt ett. Jag passerade också ett bageri - de levererar allt bröd hit till matsalen på Bad Schinznach och det är SÅ fantastiskt gott att jag måste unna mig en macka några morgnar per vecka - några krogar, en bank, en mataffär, ett folkets hus, en kombinerad slaktare och ostaffär, en frisör, en vinbutik förstås och lite annat smått och gott. Tämligen civiliserat med andra ord. Men orten gör verkligen skäl för namnet Dorf för lite här och där dyker nån gammal gård upp, en äppellund eller ett gäng får på grönbete, i ordets rätta bemärkelse, för det är väldigt grönt här - mycket regn har sina fördelar. Fast det har ärligt talat inte regnat så det stört hittills, inte sett till antalet dagar i alla fall. Men det är klart, de dagar det regnat har kranen där uppe i skyn öppnats rätt rejält.

Det för mig mest överraskande inslaget i ortsbilden var den grisskära amfiteater som så småningom blev synlig på en höjd då jag gått en bit på bygatan. (Ej med på foto.) Det såg ut som ett förhållandevis nytt bygge. Läste nyligen i lokaltidningen att de haft en bejublad uppsättning av Carmen där. Trevligt!



Jag har tidigare konstaterat att folk här hälsar på en när man möter dem. Till och med några av de skolbarn som cyklade förbi mig igår, för attans vad det cyklas i detta land, hälsade Grüzie när de passerade mig. Väluppfostrade raringar! Och det är verkligen ordning och reda här. Jag måste säga att det känns tryggt att röra sig här. Jag har ju även varit ute en del på kvällarna, både här och i Zürich och den enda gång jag kände mig lite obekväm var på nationaldagen, den första augusti. Inte för att jag var rädd att råka ut för våldsamheter utan för att överförfriskade ungdomar fyrade av fyrverkerier lite till höger och vänster och det kändes ungefär som att befinna sig i närheten av Hamntorget i Helsingborg en nyårsafton. "Spännande" med andra ord...

Jorå, visst har jag än en gång haft turen att släppas ner i ett underbart vackert landskap. Hoppas du som läser kan njuta lite av landskapet du också, genom bloggen!

Ha det gott!

/Heidi

*Jo, just det, tänkte berätta att det ordnas en del trevliga saker här för hotellets och klinikens gäster/patienter samt besökarna. Jag har tidigare nämnt dessertbuffén på fredagar och på onsdagar så bjuds alla på "apero", d v s en drink före middagen. Första veckan vi var här var det spumante, schweiziskt bubbel, och förra veckan var det rosévin. Till onsdagsmiddagen är det sedan extra festligt dukat och köket har ansträngt sig extra med menyn (vilket är helt onödigt, med tanke på att den alltid håller hög klass). Här gäller det som du som läsare förstår att aktivt träna. Såväl kroppen som karaktären.