Retroaktivt om påsk i Cannestrakten

Som den minnesgoda läsaren av bloggen vet så har jag haft mer trassel med internetuppkoppling och dylikt rörande mitt bloggande under resans gång än vad jag kunnat fördra. I påskas skrev jag ett långt inlägg i Word och hade sen problem med att kunna klistra in texten i bloggprogrammet och behålla läsbar text. Testade igen nu, och det funkade, så; Håll till godo:

Sitter och jäser på sängen mätt och belåten efter en hejdundrande påsklunch. Ja, nu var det inte så mycket påsk över den, däremot hejdundrande. Har ledigt för kvällen. Ska gå ut och äta något lätt om ett tag (om jag orkar, annars fokuserar jag på flytande föda) och sedan svänga in på ”min” pub, den irländska jag berättade om tidigare. Folk här verkar inte fira påsk i någon större utsträckning och det mesta är öppet som vanligt. Handlade t ex på marché igår förmiddag. (Marchén är fortfarande underbar, men dyr! (Fast det är ju inte min huvudvärk.))

Den nedrans uppkopplingen fungerar förstås dåligt, för det är sällan något som har med privat internetanvändning att göra som fungerar smärtfritt, men jag försöker hitta sätt att lura systemet. Säkert väääldigt framgångsrikt… :-S

En affärskontakt till H från Sverige med hus på Rivieran bjöd med oss alla på lunch på restaurangen till art deco-hotellet Belles Rives som ligger precis vid vattnet i Juan les Pins, ca 20 minuter från Cannes. Där åt vi magiskt god mat under några timmar och skojade om att vi egentligen kunde nöjt oss med att beställa några drinkar och strunta i maten för vi fick in så många smårätter vi ej beställt. Önskar att jag fotat under hela måltiden, men jag la band på mig tills efterrätten kom, då var jag bara tvungen att fota!

Hotellet Belles Rives en gråmulen dag

Jag och affärskontakten beställde samma mat: till förrätt hummercanneloni, till varmrätt en för mig okänd men perfekt olivoljebakad vitfisk (kommer inte ihåg namnet) och potatis med tryffelhölje, späda grönsaker och två olika, konstfullt upplagda såser, efterrätten var en chokladkreation (vad skulle jag annars beställa?) utan dess like. Enormt gott allting och vackert att se på. Till det dracks bubbel som inledning och vitt vin till maten. (Vet inte hur många som är intresserade av detaljerna, men… här är de. :))

Före förrätten fick vi först in små otroligt spröda rån med någon slags grädd/färskostblandning i med små, små skinkbitar (ja, jag åt det) samt vad som såg ut som profiteroler fast med gåslevermousse i. Lyx deluxe. Direkt efter det fick vi in små glas med en slags mousse bestående av guacamole, krabba och parmesan. Det var tjusigt serverat med en liten viol, ett gräslöksstrå samt en parmesanflaga i varje.

Fortfarande innan förrätten dykt upp fick vi välja mellan fyra olika sorters bröd. Så goda! Efter varmrätten blev en helt otrolig ostvagn inrullad. På den fanns ett tjugotal fina ostar som presenterades för oss. Vi beslöt oss dock för att hoppa över osten och koncentrera oss på desserten. Det gjorde vi helt rätt i. Vilken dessert! Och det var inte slut där; efter efterrätten kom automatiskt en efterrätt till. Vilket ställe! Men så sorgligt ont om plats det hade börjat bli hos verkmästarn i magen! Vi avslutade med kaffe.

Efterrätten...

... och rätterna efter efterrätten...

Summa summarum så var det en toppenlunch – representationslunch, I like it! - som jag är glad att jag inte betalade (enbart maten gick loss på ca 100 euro/person) med jättefin service. En person tog beställningen, en skötte vinet, en kom med bröd och minirätterna o s v, men utan att det var stelt och pretentiöst. Det enda som grämer mig med besöket var att de chokladpåskägg som fanns i entrén till hotellet av någon anledning inte fastnade i kameran när jag fotade, upptäckte jag nyss. Synd, för det ena ägget var det största chokladägg jag sett, ca 80 cm högt i mörk choklad med hotellets initialer på framsidan.

Jag presenterades för den affärsbekante som ”Karin, vår allt-i-allo, som fixar allting”. Och, visst en hel del fixar jag. I veckan som gått har jag t ex varit och köpt fax och telefoner som jag bar hem och installerade till mina arbetsgivares stora förundran och beundran. Härligt att kunna imponera på folk! J Jag ränner också över stan för diverse specifika matinköpsuppdrag; den godaste grillade kycklingen, den irländska rökta laxen, de frysta norska räkorna. Och det mesta löser jag faktiskt på franska (vi kan väl kalla det för franska i alla fall). ;) Är redan stammis på några ställen här, tobaksaffären där jag hämtar tidningar till H, brödbutiken där vi dagligen köper vår baguette , ja och den irländska puben förstås. Vet inte om det är bra eller dåligt... :-S

Har aldrig tidigare haft en stampub på det viset, men det är ett enkelt ställe med trevligt och lättpratat folk och vänlig personal och den ligger knappt fem minuters gångväg från mig så det är ett perfekt ställe för mig att knyta kontakter på, vilket jag gjort. Har bl a lärt känna en ung man som heter Camille och kommer från norra Frankrike. På min nästa lediga dag ska jag följa med honom till andra sidan L’Esterel-bergen i närheten av Var. Det är tydligen vackert där. Och i onsdags kväll blev jag medbjuden några andra fransmän på middag. Det var kul och en intressant upplevelse. (Det är den censurerade sammanfattningen. Mamma och pappa läser ju bloggen, eller hur? ;) )

En av de fransmännen talade jag så gott jag kunde med igår när jag var på puben – han kan bara franska – och han vidgade mina vyer på yachtfronten an aning. E upptäckte häromdagen, från vardagsrumsfönstret, en jättejakt i hamnen, på ett ställe där privatbåtar vanligtvis inte får lägga till. Hon blev eld och lågor och kom fram till, baserat på sina skvallertidningskunskaper, att den är en av världens största och tillhör Bill Gates (tidigare?) samarbetspartner (Paul Allen?). Samma kväll smög jag ner i hamnen, klättrade lite och fotade. Wallraff nästa! ;)

Kvällen därpå stämde jag av uppgifterna med Richard som jobbar med båtar. Sa att det var den största jakt jag någonsin sett och undrade om han visste mer om den. Då sa han att den är liten i jämförelse med flera av de båtar som ligger i Monaco och St Tropez. Trodde honom först inte och anade att språkförbistring gjorde att ha missuppfattade mig. Men, nej, tydligen så var inte båten i vår hamn just nu något att skryta med, Richard har jobbat på betydligt större. Otroligt! Känner mig som lilla blåögda lantlollan… (Mina blåa ögon väcker faktiskt en del uppmärksamhet här.)

Lyxjakten Octopus på håll med ön St Marguerite i fjärran

Och på närmre håll på min Wallraff-runda

Det blev inte så mycket påsk här i huset. Jag gjorde karakteristiska Karin-ägghalvor igår (långfredag). Skulle gärna fått liiite mer påsk, men jag klarar mig.

Jag har gjort framsteg när det gäller mitt favvogäng på boulebanan. Gubbarna känner igen mig, blir glada när jag kommer och pratar på franska med mig. Har fått tips om var jag kan köpa mina egna klot. :)

Så här i efterhand när jag tittar på bilderna så inser jag hur bortskämd jag blivit med fantastisk mat och kreativa uppläggningar, för jag tycker inte att fotona av desserterna är lika märkvärdiga längre. Oops! Hur ska jag kunna komma hem och äta "vanlig mat" igen? Som inte är upplagd på uppvärmd tallrik? Ärligt talat så ser jag framemot att kunna fixa min egen mat igen, att baka samt att få göra i ordning mitt kaffe som jag vill ha det, så det ordnar sig nog. Men jag som redan tidigare var en kräsen restauranggäst det fåtal gånger jag åt ute misstänker att jag kommer att få ännu svårare att gå ut framöver och tycka att det är värt pengarna...